Ourobloggen

Skogens symboliska laddning

En konstnär och hans sagovärd heter en fantastisk bok som jag fick i födelsedagspresent någon gång i min barndom. Boken är fylld med John Bauer illustrationer av folksagor han gjorde för tidskriften ”bland tomtar och troll”, i början av 1900-talet.  Bilderna hade en magisk dragningskraft fyllda med en drömsk skönhet, mystik och livfullhet. Detta var något som satte fantasin i rullning på ett barn som jag.  Flera av illustrationer var just skogen det som fascinerade mest. Idag är John Bauer skog ett begrepp för att beskriva en riktig svensk urskog. Inte alltför långt bort från min dåvarande hemstad ligger Tiveden som är just en sådan urskog. Jag glömmer aldrig när jag vandrade i denna på de slingriga stigarna och kunde föreställa mig att ett troll lurade bakom en trädstubbe. Känslan var slående lik Jon Bauers fantasieggande illustrationer. Sedan dess har skogen alltid för mig haft en mystisk dragningskraft bländande vacker men också skrämmande. 

Numera bor jag i en större stad fylld med grönområden där jag älskar att vandra för att varva ner och en stunds kontemplation. Jag har drabbats av den moderna människans naturromantik där en vandring genom skogen fungerar som ett sätt att komma ur vardagens stress.  Vi känner oss på många sätt avskärmade från naturen men känner en längtan tillbaka. För mig och troligtvis många andra kan skogen som inramning fyllas med ett starkt symboliskt innehåll, något som används inom konst film och litteratur. Skogen kan stå för det undermedvetna och våra inre drifter (för att göra en Freudiansk tolkning). Den kan vara ett härbärge för det okända som därför skrämmer oss, vilket gör en effektiv inom just skräckgenren.  I Ann Radcliffes The Mysteries of Udolpho får huvudpersonens översvallande naturromantiska beskrivningar fungera som en spegel på hennes eget själsliv. I Den mindre kända The Necromanser även kallad Tale of the black forest är skogen en plats för det förbjudna och där det av samhället otillåtna får spelrum.

I filmens värd är skogen ett tacksamt redskap. Exempel på mörka skildringar är John Boormans Den sista färden där ett gäng fritidsfiskare förföljs av ett gäng allt annat än välvilliga bybor.  Borta från civilisationen blir vi alla återigen primater där värden blir en kamp för överlevnad. En av de absolut mörkaste skildringarna av skogen och naturen som väsen är Lars Von Triers Antichrist. Här fungerar skogen först som en symbol för våra inre rädslor för att alltmer framstå som ondskan både inom oss själva, men också en brutal insikt om naturens och hela existensens inneboende grymhet.

» 0 kommentarer   » Kommentera