"Välskriven brukar det stå på baksidestexten till de sämst skrivna deckarna i deckarträsket. Välskriven räcker ingenstans vad gäller Änglarösten, den är litteratur!" Bodil Malmsten En kall januarikväll kallas polisen till en betongförort i Reykjavik där ett lik hittats mellan höghusen. En mörkhyad, tioårig pojke ligger där framstupa i en blodpöl, fastfrusen i isen. Pojken har stuckits i magen med ett vasst föremål och lämnats att dö i den kalla vinternatten. Ett fruktansvärt brott verkar ha begåtts. Flerfaldigt prisbelönte deckarförfattaren Arnaldur Indridason är tillbaka med ett nytt fall för den melankoliske kriminalinspektören Erlendur. Speltid: 11 timmar 56 minuter. MP3-spelaren I paketet ingår en MP3-spelare med 512 MB. Ljudboken som är inlagd på spelaren är i MP3-format och fungerar på andra spelare eller datorer. MP3-spelaren går även att använda för att lyssna på musik...
Visa mer
Recensioner
Betyg
Den här boken har stått länge, länge och väntat i bokhyllan. Helt i onödan egentligen. För det är helt okej underhållningsläsning.
Nu är jag inte superinsatt i polisiärt arbete på Island, men jag tycker att det verkar trovärdigt, det som händer och hur det hanteras. Som alltid när det är barn som förolyckas och drabbas känns det lite extra i hjärteroten, och när det dessutom misstänks att främlingsfientlighet ligger bakom gör det ännu ondare – att ge sig på ett barn, vem är så feg?
Jag tycker väldigt mycket om persongalleriet. Det är lagom stort och personerna i fråga är också lagom skilda åt i sin personlighet för att man inte ska blanda ihop dem. Poliserna har alla sorters personligheter och det är en av sakerna som gör att det känns extra trovärdigt. Hur gärna man vill att poliser ska vara på ett visst sätt så fungerar det inte så, utan det finns alla typer av åsikter överallt. Jag tycker att Erlendur Sveinsson känns väldigt sympatisk och bra som chef och hans kollegor kompletterar honom väldigt bra.
Översättningen är bra. Språket flyter på och känns trovärdigt rakt igenom. Det är inte särskilt svårläst utan bjuder in till en god stunds nöjesläsning.
Trots att jag inte har läst någon av de tidigare böckerna i serien tycker jag att jag kom in i allt väldigt bra och det är ett stort plus och en eloge till författaren.
2014-12-18
Betyg
Mindre engagerande än de tidigare. Det finns ingen nerv riktigt. Hoppas de följande böckerna i serien är bättre.
2013-05-05
Betyg
Bra deckare. Skönt att Arnaldur håller sig i nutid i denna bok. Föredrar det än tidigare bok som började 50 år tillbaka i tiden. Bra men skiljer sig inte från mängden. Stark 2:a
Betyg
Det här är den femte delen om den isländske polisen Erlendur och i mitt tycke den klart sämsta. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som felades, men jag blev aldrig engagerad och jag brydde mig aldrig på riktigt. Läs mer på http://bokslut.blogspot.se/2012/05/vinterstaden-av-arnaldur-indriason.html
2011-05-13
Betyg
Arnaldur Indridason är känd för sina isländska deckare och har vunnit flera hedersvärda priser inom sin genre. Vinterstaden handlar om mordet på en mörkhyad tioårig pojke som hittas fastfrusen i isen. Pojken har blivit knivhuggen och lämnad att dö i den kalla isländska vinternatten. Spåren leder åt olika håll och polisen finner kopplingar till både narkotika och rasism. Vinterstaden är en kall deckare som går under huden på människors fördomar och nästlar sig in i människans mörka sinne. Hur kan någon mörda ett barn? Jag anser att Indridasons andra böcker som finns översatta till svenska är bättre, särskilt Änglarösten som är vassare och mer händelserik. Vinterstaden känns sömnig, men sticker ändå ut ur deckarehögen genom den isländska scenen. Boken får en trea.
Betyg
Jag tycker ju egentligen inte om deckare, men den här överraskade mig verkligen positivt. Det enda jobbiga var väl namnen, men såna är jobbigare i ryska romaner. Storyn var bra, och ruskigt trovärdig. Slutet ganska otippat men samtidigt inte. Jag kunde inte avgöra vem som var den faktiske mördaren förrän i de sista kapitlen, och det är ett stort plus. Däremot så var upplösningen en av de teorierna jag hade från början, även om den slogs ut och kom tillbaka med jämna mellanrum. (Är det ens någon som fattar vad jag pratar om? >.<)
Hur som helst, så är det inte en bok att förakta, och har du inget bättre att läsa så röstar jag starkt för att du läser den!
Betyg
Indridason låter läsaren delta i pusslet. Ett antal tydliga spår förs in i handlingen på ett tidigt stadium: Den elake läraren, den okänslige fadern, den mystiske storebrodern, områdets främsta a-lagare och den ständigt närvarande pedofilen.
Steg för steg fördjupas handlingen kring vart och ett av dessa spår och det är stundtals riktigt spännande.
Miljön känns samtidig och hela skildringen känns väldigt svensk eller snarare norsk. Just därför hade Indridason gärna fått låta Island ta större plats i skildringen. Som svensk läsare - som ännu inte har besökt Island - skulle jag ha uppskattat om miljön, klimatet, befolkningen och språket hade fått spela en mer central roll. I denna roman finns kopplingen till landskapet endast i Erlendurs obehagliga barndomsminnen.
Tyvärr känns upplösningen såväl förutsägbar som alltför välanvänd. Jag hade just läst ut Den som älskar något annat av Karin Fossum och jag blev inte särskilt förvånad.
Boken är dock läsvärd och behaglig, även om den inte lämnar lika stort avtryck som Indridasons tidigare verk.
Betyg
Inte lika bra som hans tidigare men känns ändå fräsh eftersom handlingen för ovanlighetens skull är fast förankrad i nutiden. Det hade dock varit intressant om man hade fått veta lite mer om situationen för invandrare på Island som rimligtvis borde vara lite annorlunda mot tex Sverige eller Norge. Å andra sidan är det ju svårt att förmedla sådant utan att det känns styltigt och påläst.
Även upplösningen blev lite väl mycket av deus ex machina för min smak.