Recensioner
11 jun 2009 kl. 23:08
Farfar upp i graven
Saša Stanišics debutroman "Farfar upp i graven" var i ropet mest i somras i samband med WALTIC konferensen här i Stockholm. Dessvärre har den varit utlånad på statsbiblioteket varje gång jag varit där och jag har snällt fått nöja mig med en annan bok.
Men nu har jag alltså läst klart den och är här beredd att ge er ett rättvist omdöme. Vid första läsningen inser jag att jag har att göra med ett verk av en författare. Många kan skriva, men få människor är författare. Vidare får min förutfattade mening om att boken ska vara djupt tragisk och krigsfärgad stryka på benen, för Saša Stanišics debut är en skildring av en barndom många av oss bara kan vara avundsjuka på. Det är pojkstreck, trollkarlsdrömmar och farfarsvisdomar, allt i ett. Allt samtidigt, och på varandra. Det är det sorglösa livet att vara ett barn genom ögonen på Aleksandar Krsmanovic.
Givetvis finns en vändning. Balkankriget står ständigt och lurpassar bakom ett hörn, redo att inta nästa stad eller by. Slutligen är det Aleksandars Visegrad som står på tur.
Jag sugs in i boken på en gång. Inte särskilt konstigt med tanke på min svaghet för historier om tjocka fastrar och stränga småskolelärare. Och som sagt, Stanišics förmåga att göra litteratur av de mest banala upplevelserna i barndomen. I början av boken gör han det med bravur, trådar lämnas hängande, för att längre fram åter tas upp. Men allt eftersom historien utvecklas, blir jag mer och mer oroad över hur Stanišic ska reda ut det nät av trådar som bildats framemot slutet. Känslan av att det är ett förstlingsverk jag läser gör sig påmind allt oftare.
Slutsatsen blir väl att jag absolut tycker att du ska läsa "Farfar upp i graven". Men mest för att jag anser det vara rent nödvändigt att känna till en författare som skrivit en generationsroman av stora mått mätt i Tyskland. Och för att du ska se fram emot dennes nästa roman som, sedan han passerat förstlingsfällan, i min mening inte kan bli annat än en fullträff.
11 jun 2009 kl. 23:07
Ingen hör hemma här mer än du
Att döma av titeln och Miranda Julys status som indiekidsens litterära medvetande, borde hennes debut vara ett litterärt mål i krysset. Men, jag är här beredd att gå emot alla det gångna årets hyllningskörer och ge "Ingen hör hemma här mer än du" den totalsågning den i min mening gjort sig förtjänt av.
Språket är det inget fel på, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att July måste lida av en bokstavskombination med ett samtidigt enormt stort hävdelsebehov, vilket i summering resulterar i texter som skulle kunna vara skrivna av en normalbegåvad 12-årig pojke.
Miranda July har nämligen skrivit en rad menlösa berättelser, den ena mer vulgär än nästa, satt ihop dem, och lurat de ängsliga bokmänniskorna att hon skrivit en novellsamling värd namnet.
Om jag ska sträcka mig riktigt långt för att säga något positivt om boken, skulle jag kunna säga att vissa iakttagelser är träffande, ett fåtal rentav utsökta, men det är en riktigt lång sträckning från den faktiska sanningen.
11 jun 2009 kl. 23:06
Kiffe kiffe imorgon
Blott 19 år gammal debuterade franska Faïza Guène med boken "Kiffe kiffe imorgon". Berättarjaget är 15-åriga Doria som tillhör de sämst lottade i Paris värsta förorter. Trots det, berättar hon inte sin historia på ett allvarsamt och nedtungande sätt. Nej, Doria är kvicktänkt och vitsig i all sin cynism, och kanske är det just det som gör att hon mot slutet av boken börjar gå mot en ljusning.
"Kiffe kiffe imorgon" påminner lite om Emile Ajars "Med livet framför sig". Den är skriven på samma enkla och lättsamma sätt, men med den betydande skillnaden att det för ovanlighetens skull i en roman av den här sorten är en tjej som berättar sin historia. Bara det är anledning nog att läsa den!
P.S Den enda anledningen till att inte läsa "Kiffe Kiffe imorgon" är om du dras med författarambitioner och inte kan klara tanken på att en tonåring faktiskt skrivit den. D.S
11 jun 2009 kl. 23:04
Uppdaterad: 28 nov 2011 kl. 12:38
Prep
"Prep" (på svenska "I en klass för sig") är Curtis Sittenfelds debutroman som har jämförts med min absoluta favoritbok "The catcher in the rye". Och visst finns det likheter, om än inte så många som framhållits. Jag är nämligen nästan helt övertygad om att de båda böckernas huvudpersoner, tillika (anti)hjältar Lee Fiora och Holden Caulfield skulle avskytt varandra om de gått i samma skola. Lee skulle tycka att Holden var en tönt, och Holden skulle tveklöst tycka att hon var "phony". Skulle jag sedan stå inför valet att välja sida, skulle jag definitivt inte sympatisera med Lee Fiora. Maken till nervpåfrestande romankaraktär har jag inte stött på sedan pastor Gregorius i Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas"!
Trots det är detta alltså en av de senaste årens bästa böcker. Och med det visar Curtis Sittenfeld att riktig författare klarar av att skriva en riktigt bra bok utan att låta karaktärerna bära ansvaret för att läsaren blir tillfredsställd på sina axlar. Sittenfeld gör oss nöjda helt på egen hand, och för allt jag vet skulle hon kunna sitta och pokea folk på Facebook för resten av livet, utan ett uns av dåligt samvete, medveten om att hon skrivit en modern klassiker.
