We Have Always Lived in the Castle

Betyg

De lever ett så stillsamt och lyckligt liv, karaktärerna är älskvärda och historien är vacker. Det är en bok jag verkligen njöt av, språket framförallt och det enkla men ändå sköra i deras liv. När kusin Charles dyker upp tycker jag snabbt illa om honom, en fullständigt oförskämd och egoistisk person. Boken är läsvärd, det är en fin, sorglig, hemsk och beundransvärd historia, men innehåller den skräck? Nja, det skulle jag knappast säga. Att den kallas för en av de största skräckromanerna genom tiderna, det är lite att ta i minst sagt. Däremot en magnifik roman - absolut.

Betyg

Förra året, precis vid den här tiden, så läste jag Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House och jag var väl inte helt övertygad. När jag behövde något tunnare att läsa, för att passa in en annan bok, så kändes det som att Vi har alltid bott på slottet skulle passa alldeles ypperligt. Förhoppningsvis rysligt bra.

Boken börjar med ett förord, som jag hoppar över och läser sist. Det har hänt ett antal gånger att förordet innehåller spoilers eller matar mig med tolkningar som jag inte vill ha. I alla fall inte innan jag har bildat mig en egen uppfattning. Just det här förordet innehåller inga spoilers, utan är mer en reflektion över Shirley Jacksons liv. Det förklarar en hel del och hela boken kommer i ett annat ljus. Kanske är det så att den här historien hade varit läskigare om jag hade läst förordet först.

För mig är Vi har alltid bott på slottet en oerhört tragisk historia. Jag funderade länge på om den skulle få en fyra i betyg, men den stannar vid snäppet under. Därmed inte sagt att den inte är bra. Det är den och definitivt mycket läsvärd, men den tog aldrig riktigt tag i mig.

OBS! Detta är en kraftigt förkortad text. Hela finns på min blogg https://bokslut.blogspot.com/2021/11/vi-har-alltid-bott-pa-slottet-av.html

Betyg

Det som slår mig mest är hur aktuell den är även idag när det gäller "folkdomstolarna". Även om du är frikänd från ett brott i juridisk mening är du inte alltid frikänd i människors ögon - otäckt. Och de scenerna är nog de jag finner starkast i boken. Så även om jag tycker den känns delvis lite föråldrad är den läsvärd. Och skönt med skräck utan åtminstone fysiskt våld och blod.

Betyg

En bra roman, men jag tyckte den inte innehöll så värst mycket skräck. Det var mer berättat som en mörk historia och språket i denna är väldigt eget vilket jag tycker passar huvudpersonen, Merricat, bra. Det är Merricat som berättar historien. Den lilla familjen som nu består av tre lever sitt liv innanför grindarna och det är bara Merricat som två dagar i veckan går ner till byn. Människorna där hatar familjen Blackwood och kastar ord efter dem. Det händer inte jättemycket och kusin Charles anländer väldigt sent in i berättelsen och därefter går det snabbt utför. Jag tycker Shirley Jackson tydligt gestaltar känslorna som kommer när familjens rutiner rubbas. Jag skulle säga att detta är en annorlunda bok om utanförskap.

A good book but without horror. It is written in a different voice that I think fits the main character, Merricat. She is the one who tells the story. Shirley Jackson shapes in a good way the feelings in the castle.

Betyg

Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om Vi har alltid bott på slottet. Jag förväntade mig en skräckbok men kände aldrig någon form av obehag. Den var väl lite småmysig men det händer absolut ingenting. Den var inte tråkig eller seg, bara ointressant. Var okej att slöläsa men boken lämnade inget intryck och jag kommer antagligen ha glömt den innan månaden är slut.

Betyg

Det blir knappt 2 stjärnor --- En sån typisk amerikansk borderline story är ingenting jag gillar

Betyg

Jag älskade den! Älskade älskade älskade.
Merricat, Constance och fabror Julian bor kvar i huset där morden skedde. Deras släktingar åt mat, förgiftad med arsenik, och de tre överlevande kunde endast se på när de andra plågsamt vred sig i krämpor som slutade med brutal död. Efter det talas det om familjen Blackwood i byn. Vem kan ha gjort det? Vad har de tre kvarlevande för relation till varandra? Försöker de döda varandra i huset?

Merricat ser sina promenader ner till byn för att handla mat lite som ett spel, där hon ibland får stå över ett slag och ibland får gå några extrasteg. Det är alltid bäst de dagar när ingen ser henne, för alla i byn önskar henne olycka. De viskar saker bakom hennes rygg, om att det var hennes syster som förgiftade familjen Blackwood, om att de är farliga och konstiga där uppe. Ingen vågar röra henne eller knappt se åt hennes håll.

Hemma i huset följer de samma regler som alltid. Constance lagar maten, städar, sköter huset och tar hand om farbror Julian. Merricat handlar och besöker biblioteket, och ser till att huset och hemmet är skyddat från alla utomstående. Hon sätter upp skyddande objekt och viskar mäktiga ord, och gräver ner dyrbara skatter som ska skydda dem. Men en dag har ett av skyddsobjekten ramlat ner från sin plats. Hennes pappas gamla anteckningsbok, som hon spikat upp på ett träd, har trillat ner. Samma dag kommer kusin Charles till huset... och allt förändras.


Alltså Merricat <3 Vilken karaktär! En 18-åring för alltid fast i sin barndom, med ett starkt behov av att ha sin omvärld oförändrad och likadan som den alltid varit. När jag läser får jag känslan av att jag också vill bo i huset med de här två systrarna; de får allt sjukt och knäppt som försiggår där att låta mysigt, ombonat och trevligt. All mat de äter, allt Constance kan fixa, deras obrytbara relation till varandra - such wow. Behöver jag säga ytterligare en gång att jag älskade den här boken?

Betyg

Jag tyckte jättemycket om Shirley Jacksons: Hemsökelsen på Hill House, men den här ger mig däremot ingenting. Trist intrig som går mig spårlöst förbi.
Slutbetyg, en 2:a!

Betyg

Åh underbar. Eventuellt hade den fått vara längre. Men fantastisk, magisk och makaber.

Betyg

Den här var konstig.

Betyg

Ganska uppenbart vad som egentligen hade hänt, redan från början, men det var trevlig läsning!

Betyg

Visst har den sina poänger. Den är stundtals krypande spännande, särskilt då kring mysteriet vad som egentligen hände då för sex år sedan. Men den är också lite seg.

Betyg

Mycket bra och mysig bok, jag gillar den skarpt :)

Betyg

Misstogen den för en serie-bok av Nummer-tecknaren (Ott)...

Betyg

Mary Katherine Blackwood bor med sin syster Constance, sin farbror Julian och sin katt Jonas i ett stort vackert hus utanför en liten småstadsby. Resten av deras familj är döda.

Constance lämnar aldrig huset så det är Mary Katherine - Merricat - som får gå till byn två gånger i veckan, "de dåliga dagarna", för att handla. Folket i byn hatar Blackwoods och hånar henne öppet eller bakom hennes rygg, och hon beskyddar sig genom att tänka sig det vackra huset på månen hon skulle bo i med sin bevingade häst - eller genom att tänka sig dem alla döda, lik i högar framför hennes fötter.

Merricat är bokens berätterska, och världen som hon ser den är hotfull men kan kontrolleras om man kan reglerna och är stark nog. Hon har själv saker hon tillåts göra och saker hon inte tillåts göra. Hon har grävt ner silvermynt i marken och spikat upp böcker på träd för att beskydda deras hus. Hon berättar sagor och magiska formler för sig själv för att hålla ordning på sin och Constances värld.

Merricat och Constance gör allt för att ta hand om varandra, men en förändring är på väg, en fara närmar sig, och inget kommer att bli som förut.

We have always lived in the castle bjuder på verkligt kuslig, krypande stämning. Det mörka som hände för sex år sedan smyger sig fram bit för bit, och det nya mörka som tornar upp sig får en att riktigt rysa. Det är skrämmande och sorgligt, men samtidigt till slut värmande och hoppingivande på ett ganska vridet sätt. Rekommenderas mycket varmt.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Tunna böcker med tveksamt innehåll . - Just because you’re paranoid. - Romantiker. - Alla famiglia!. - Hard times. - Magikologi . - Man måste odla sin trädgård. - Kill, pussycat, kill, kill!.