Uppmärksammade och hyllade This Life: Secular Faith and Spiritual Freedom av filosofen Martin Hägglund kommer nu äntligen på svenska, i en utvidgad och fördjupad utgåva. Den är en djupt inspirerande bok om hur vi kan förändra våra liv och hur vår strävan efter frihet och demokrati borde leda oss vidare bortom både religion och kapitalism. Hägglund menar att vi i stället för en religiös tro på evigheten bör fördjupa en sekulär tro som är hängiven vårt ändliga liv tillsammans. Han visar hur andliga frågor om frihet inte kan skiljas från ekonomiska och materiella villkor: allting handlar om hur vi behandlar varandra i det här livet och vad vi gör med vår tid. Med utgångspunkt i stora filosofer från Aristoteles till Hegel och Marx, skönlitterära författare från Dante till Proust och Knausgård, ekonomer från Mill till Keynes och Hayek, och religiösa tänkare från Augustinus till Kierkegaard...
Visa mer
Recensioner
2020-11-23
Betyg 
Vårt enda liv väcker även obehagliga frågor
Bästa sättet att undvika en klimatkatastrof tycks vara att ersätta kapitalism och religion med demokratisk socialism baserad på sekulär tro. En slutsats den populäre filosofen Martin Hägglund nog vill att jag ska dra efter att ha läst hans imponerande tankebok Vårt enda liv.
Människan beter sig som om vi hade fyra jordklot, konstaterar författaren. Ständig tillväxt grundad i lönearbete och profit leder oss allt närmare undergången utan att verklig frihet och jämlikhet hinner etableras. Jag får en association till kollektivt självmord bland planetens invånare.
Det är ingen tröst att hoppas på gudomliga ingripanden eller ett evigt liv efter vår jordiska tillvaro. Tvärtom måste vi acceptera vårt enda livs ändlighet för att tillsammans orka arbeta för alla världsmedborgares jämlika villkor.
Martin Hägglund, professor vid Yale University i USA, argumenterar för att kapitalets exploatering i vinstsyfte av såväl mänskliga som materiella resurser leder till vägs ände. Vänsterns och socialdemokratins reformer omfördelar visserligen kapitalägarnas rikedomar. Men det räcker inte för att ge folk ur alla socialgrupper fri tid till personlig utveckling. Fri tid ska inte förväxlas med begreppet fritid som huvudsakligen används till hobbies, vila och återhämtning inför nästa pass i grottekvarnen.
Hägglund hävdar att ett revolutionärt systemskifte är nödvändigt. Inte med väpnat våld. Inte Lenins, Stalins och Maos proletära diktaturer som förrådde socialismen. Hans recept heter demokratisk socialism. En ordning där produktionsmedlen ägs gemensamt i kooperativ form utan statlig överhet. Myndigheter ska tillhandahålla utbildning och omsorg och sjukvård. Nationerna ska mer eller mindre upplösas. Ett globalt parlament ska samordna övergripande satsningar till mänsklighetens bästa.
Hägglunds demokratiska socialism är stadd i ständig förändring men styrs av tre principer:
1) Rikedom i termer av socialt tillgänglig fri tid för alla
2) Gemensamt ägda produktionsmedel
3) Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov (Marx)
Intimt förknippad med denna politiska revolution är en sekulär tro. Hägglund inser att livet har en både fysisk och andlig dimension. Förlusten av liv är en ofrånkomlig tragedi där de döda ska hedras genom att sörjas, till och med ”återuppstå” i de efterlevandes minne. Ritualer som dop, giftermål och begravningar blir hyllningar till livet utan koppling till föreställningar om en tillvaro bland moln och änglar.
Även den sekulära tron baseras på tre principer:
1) Engagemang och hängivenhet
2) Nödvändig ovisshet om lycka och framgång, hälsa och välmående
1) Ovissheten som motiverande kraft
Omsorgen om det sårbara och korta människolivet finner Hägglund stöd för hos författare som Proust och Knausgård. Behovet av ekonomiskt systemskifte härleder han bl a ur skrifter av Hegel och Marx. Många filosofer går han hårt åt. De formulerar inte konsekvenserna av sin klarsyn. Eller verkade i en tid då detta inte var möjligt på grund av religionens makt.
Hos baptistpastorn Martin Luther King Jr tolkar Martin Hägglund in en syntes av sina egna slutsatser. Mordet på King i Memphis 4 april 1968 satte stopp för vad författaren menar är det närmaste en inflytelserik amerikan kommit en förening av sekulär tro och demokratisk socialism. King som förberedde Poor Peoples Campaign´s marsch till Washington slöt upp bakom de svarta renhållningsarbetarnas strejk i Memphis. I och utanför pingstkyrkan Mason Temple samlades 15 000 svarta aktivister. De sjöng psalmer som långt tidigare transformerats till politiska kampsånger. De beslutade att utlysa en generalstrejk.
Avsnittet är det vackraste och mest tragiska i hela boken. Det är naturligtvis inte Hägglunds avsikt men den citattäta berättelsen frammanar hos mig en bild av den mördade medborgarrättskämpen på korset.
Att läsa Vårt enda liv är som att föra en debatt med sig själv. Man kommer inte undan frågorna. Och de väcker i sin tur nya frågor.
Kommer Martin Hägglund i nästa bok att närmare utveckla hur en demokratisk socialism ska kunna sprida sig från ett land till hela klotet? Och det utan blodsutgjutelse och maktkamper och omskolningsläger för motståndarna. Att kapitalismen har svårt att värna demokratin vittnar inte minst 2020 års presidentval i USA om. Men vad vet vi om alternativen annat än de socialistiska experimenten i öst? ”Demokratiska” folkrepubliker förskräcker. Personlig frigörelse låter sig teoretiseras. Men hur ser praktiken ut där rättvisa och respekt för livet går hand i hand?
Anar jag inte också något obehagligt bortom Hägglunds förhärligande av den frigjorda människans möjlighet att offra sitt liv för ett högre gemensamt ändamål?
Mina tankar går till de heroiserade frivilliga som slogs för Texas självständighet från diktaturen Mexiko vid Alamo 1836 eller kommunarderna i Paris 1871. Men även till kamikazepiloterna som offrade sig av lojalitet med Japans kejsare. Eller terrorister med bombbälte runt midjan.
Jag sväljer däremot filosofens sekulära tro till hundra procent.
Behåller en stilla undran varje gång jag lyfter blicken mot den nattliga stjärnhimlen. Vad finns där ute i de oändliga rymderna och expanderande stjärnsystemen med deras myllrande miljarder av tyst brinnande materia? En icke existerande Gud – ja. Men hur ynkligt är inte människolivet i dessa perspektiv…
Och ändå det enda vi har.
