Vår bästa tid

Reid, Kiley

| 2021

Flag from sv

9


Emira ställer upp för familjen där hon brukar sitta barnvakt en sen kväll. Men i mataffären konfronteras hon av en säkerhetsvakt som anklagar henne för kidnappning. Händelsen, där en ung svart kvinna med ett blont barn omringas, fastnar på film. Incidenten blir startskottet för en kedja av händelser som vänder upp och ner på allt Emira och människorna i hennes närhet tror att de vet om sig själva - och varandra. En samtidssatir om klass, rasism och privilegier.

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

Betyg

Vår bästa tid är en både rolig, tankeväckande och upprörande samtidssatir. Den ironiska tonen roar mig samtidigt som den pekar ut samhällsstrukturer som både oroar och upprör. Perspektivet är väldigt amerikanskt och gör att jag inte kan relatera till allt. Men intresseras, fascineras och roas gör jag hela tiden.
I berättelsen finns det framgångsrika New Yorkparet som bildar familj och flyttar till Philadelphia, bort från vad de anser vara händelsernas centrum. Frun, Alix, kämpar för att acklimatisera sig till den nya omgivningen. Samtidigt som hon avskyr allt och alla utom barnvakten är hon lugnare och mer avslappnad än någonsin förut.
Barnvakten, Emira, är ung och osäker på vad hon vill göra i livet. Jobbet är en tillfällig lösning men får henne att trivas så bra att det oroar henne.
En kväll blir hon stoppad i matbutiken av vakter som ifrågasätter om hon är ansvarig för Briar, den lilla flickan som hon passar. Den incidenten triggar igång en hel räcka av känslor och händelser som ingen av karaktärerna hade förväntat sig.
Boken väcker tankar på vad som egentligen är framgång. Är begreppet ”lycka” relevant i det sammanhanget? Hur stor roll spelar en individs kön, etnicitet och sociala tillhörighet för möjligheten att uppnå framgång? Och vad är egentligen lycka?
Den visar på hur skör framgången, och med den hela det liv man känner till, är när en obetänksam uttalad mening kan räcka för att rasera allt.
De privilegierade New Yorkbornas självbild som så vidsynta och deras fördomar mot resten av USA, och världen, är väldigt roligt och dräpande skildrade, främst i samtalen mellan Alix och hennes väninnor. Men hur kommer det sig att en del, privilegierade pga kön, etnicitet eller socioekonomisk bakgrund, känner ett behov av att demonstrera en tillkämpad fördomsfrihet? Att visa upp den så tydligt att den egentligen bara avslöjar skillnaden mellan ord och handling.
Vår bästa tid belyser alla de fördomar vi tror att vi är fria ifrån. Det är tankar kommer jag ha med mig länge.