Tukholmassa arvostettu tuomari riistää hengen taksinkuljettajalta, osaamatta selittää miksi. Hieman sen jälkeen äiti tappaa teini-ikäisen tyttärensä riidan päätteeksi. Eikä hänkään ymmärrä, mikä sai hänet silmittömän raivon valtaan ja menettämään malttinsa. Kun tapahtuu vielä kolmaskin yhtä käsittämätön murha, kokenut rikoskomisario Walter Gröhn ja hänen nuori kollegansa Jonna de Brugge alkavat selvittää yhteyksiä uhrien ja tekijöiden välillä.Tapaus kytkeytyy muutaman vuoden takaiseen auto-onnettomuuteen sekä Ruotsin oikeusjärjestelmään. Mutta poliisivoimissa on henkilöitä, jotka eivät halua että tapaus ratkeaa. Kun Walter ja Jonna saavat selville jotain odottamatonta ja pelottavaa, heidät syrjäytetään tutkinnasta - eikä tilanne ole enää kenenkään hallinnassa. Alkaa vaarallinen leikki, jossa panoksena on heidän tulevaisuutensa.Vihan aika on ensimmäinen osa Walter Gröhn ja Jonna de Brugge...
Visa mer
Recensioner
2018-06-26
Betyg 
Blev tipsad om den här serien och är inte ledsen att jag började läsa. Bra personporträtt och spännande. Tror att det bara blir bättre när man får lära känna Walther och Jonna bättre.
2015-01-03
Betyg
För några år sedan läste alla de här böckerna om Walter Gröhn. Alla utom jag. Till och med sambon. Och alla älskade de dem. Jag blev ju otroligt nyfiken och köpte de tre första delarna, men de har stått där olästa i hyllan. Nu har jag äntligen läst första delen. Läs mer på http://bokslut.blogspot.se/2015/01/vredens-tid-av-stefan-tegenfalk.html
2014-07-08
Betyg
Den började bra men mitt intresse svalnade från mitten av boken ungefär. Början var spännande o storyn kändes bra men tyvärr tyckte jag inte den höll greppet ända ut.
2014-04-25
Betyg 
Detta var en mycket bra debutbok. Walter och Jonna är riktigt bra karaktärer. Bara börja på nästa bok i serien!:)
2014-02-03
Betyg
140202: En svag trea för att det tände aldrig riktigt till. Jag orkar inte med ännu en grinig åldrad kommisarie även om boken i sig förmodligen inte är sämre än liknande inom samma område.
2012-11-13
Betyg
Långsökt och icke trovärdig plot. Bortsett från detta så finns det mycket som är bra i denna bok och karaktärerna känns levande. En lovande debut som ger en svag 3:a.
2012-08-25
Betyg
Stefan Tegenfalk gör en stabil debut med deckaren Vredens tid, en bok med kommissarie Walter Gröhn och praktikanten Jonna de Bruggei huvudrollerna. Han en lite halvt korrumperad och lätt nerdekad, men ändå sympatisk, gammal räv och hon en ung något naiv Porschekörandes kvinna med ett stort rättspatos. Kanske inte den mest originella kombination i den här typen av böckerna men Tegenfalk har ändå lyckats skapa karaktärer som känns fräscha och intressanta.
Handlingen kretsar kring en mystisk drog som kan styra människors beteenden, och att påverka människor beteenden med mediciner och droger är ju inte science-fiction idag men tyvärr går Tegenfalk ett par steg för långt något som gör att handlingen inte alltid känns så trovärdig. Och just detta att drogen används på ett alltför futuristiskt sätt är bokens svaga punkt då denna typ av böcker bygger på att de ska kännas autentiska och trovärdiga.
Men som sagt, detta är en mycket bra debutdeckare av Tegenfalk och på det stora hela är det en spännande och välskriven bok. Tegenfalk har snabbt placerat sig högt upp på den svenska deckarförfattarstegen, inte högst upp men på den övre tredjedelen!
2012-08-20
Betyg
Den verkade lovande i början men handlingen tappades bort i mitten och slutet av boken.
2012-08-02
Betyg 
Jag blev snabbt trött på allt juridiskt och alla förkortningar inom det svenska rättsväsendet och polisen. Slutet var så dåligt så jag nästan övervägde att bara ge boken en stjärna.
2012-07-09
Betyg
Riktigt bra och mycket lättläst och spännande bok. Stefan Tegenfalk skriver väldigt underhållande med bra personbeskrivningar och lagom mycket miljöbeskrivningar. Ska bli mycket spännande och läsa de andra två böckerna.
2012-04-05
Betyg
Tycker bra om huvudkaraktärerna, även om de känns aningen överdrivna. Idén känns mycket annorlunda och berättelsen är skriven så det är svårt att lägga ifrån sig boken. Att det blev en trea istället för en fyra beror på att det är fruktansvärt irriterande att läsa om creepet Martin Borg.
2011-07-04
Betyg
En spännande debutroman med full fart från början till slut. I början hade jag lite svårt att följa med på grund av vissa meningsbyggnadsfel och annan bristande korrekturläsning, jag fick läsa om flera sidor ett antal gånger, men mot slutet blev det mycket bättre och jag kom in i handlingen igen. Det var en händelserik och spännande roman med mycket fart och fläkt. Och även om Walter Gröhn var lite av en surgubbe så hade författaren ändå lyckats beskriva honom och de andra karaktärerna med glimten i ögat. Jag är mycket nyfiken på nästa del Nirvana projektet som jag hoppas är bättre korrekturläst.
2011-06-21
Betyg
En bra debut av Stefan Tegenfalk. Spännnande, intressanta aktörer, lite seg. Godkänd.
2011-04-11
Betyg
Så klart att jag kommer att läsa kommande böcker i serien. Men högre poäng än 3 kan det inte bli!
2011-01-23
Betyg
Boken "Vredens tid" är den första boken i en trilogi. Den andra boken i serien, "Nirvanaprojketet", finns redan ute. Och den tredje och avslutande delen kommer ut under 2011.
"Vredens tid" är även Stefan Tegenfalks romandebut. Och en mycket bra sådan tycker jag.
Boken var riktigt spännande. Den hade bra och trovärdiga karaktärer. Dom två poliserna som böckerna handlar om vill man gärna läsa mer om. Och ämnet i boken känns verkligt och aktuellt.
Så jag kan verkligen rekommendera boken. Och jag ska absolut läsa fortsättningen också.
( Läs gärna alla mina bokrecensioner i min blogg, "Bims Blogg” - http://bim.blogg.se/category/bokrecensioner.html )
2011-01-21
Betyg
Svag 3:a på grund av att var och varannan mening är övermättad av liknelser och metaforer så till den milda grad att den annars intresseväckande historien gav en "wanna-be-fyndig-känsla".
2011-01-19
Betyg
Riktigt bra polisroman - lite "G.W. light" sådär. Bra story och spännande.
2011-01-17
Betyg
Vredens tid är den bästa debutroman jag läs. Bra flyt i språket, chliffhangers som fungerar och karaktärerna står tydligt framför mig. Mördaren träffar vi tidigt i boken och hans metod är minst sagt raffinerad. Och synnerligen kuslig. Den unga praktikanten Jonna de Brugge är mycket uppfriskande och lyfter storyn. Övriga poliskaraktärer känner vi allt för väl. Som Walter Gröhn själv. Snälla författare... när ska vi få läsa om någon annan karaktär än äldre polis som antingen har alkoholproblem eller är sjuklig. Och aldrig har han någon familj heller stackarn. De svämmar liksom över. Själva historien är dock fyndig och även om Walter leder arbetet från sjuksängen så klarar Jonna sig alldeles utmärkt tillsammans med den allt mer tilltufsade stackars Jörgen.
2010-11-19
Betyg
Vilken härlig rundskruvad bok om en farlig drog som gör människor mycket arga.
Mycket bra skriven om hur det kan vara att ha korrumperade poliser och även utpressade journalister.
Härlig bok vill gärna läsa mera av Stefan Tegenfalk.
Hans förra bok var bra men denna var ännu bättre. Läs den du kommer inte att ångra dig.
2010-08-09
Betyg 
Mycket intressant läsning. Spänning blandat med humor och samhällskritik. Tack för kaffet! Karaktärerna känns verkliga och storyn händelseorienterad (inga döda moment). Bäst är nog ändå bokens berättarglädje.
2010-02-16
Betyg
Med tanke på verklighetens Ebbe Carlsson affärer och en viss polismästares figurerande i pressen måste jag säga att verkligheten överträffar dikten här. Jag läser mig igenom en bok som flyter härligt lättsamt avskalat i språket. Temat är långt ifrån diskbänksdeckare Läckbergs krystade historier och tröttsamt sökta dialoger. Språket i Vredens tid är rappt och hela tiden kantat av en distanserad cynism. Mycket humor men ändå dystert. Kanske en bladning av Dan Brown och Stieg Larsson med stänk av dumskallarna sammansvärjning. Mer än väl läsvärt och ett befriande skönt tillskott bland socialrealismens uttjatade krimlit.
2010-02-15
Betyg
En författare som är ointresserad av böcker är en spännande kombination. Stefan Tegenfalk har debuterat med kriminalromanen Vredens tid och skapat en egen värld i den svenska deckargenren.
Boken är en riktig sidvändare och huvudpersonerna lätt att tycka om. Den rättrådiga och intelligenta Jonna och den snälle men vresige Walter, arbetar effektivt tillsammans och är väldigt samstämmiga i sina åsikter. Tyvärr så försvinner lite av spänningen då de utan problem får rätt hela tiden. Den enda bromsklossen i deras utredning är de interna stridigheterna inom polisen.
Boken påminner mig om Dan Browns alster; en lättläst spänningsroman som skulle göra sig bra som film. Personporträtten är dock lite magra och beskrivningarna balanserar mellan tunna och ointressanta. På vissa ställen är Tegenfalk enormt rolig och jag hoppas på mer av denna vara i nästa bok.
En lovande debut!
2010-02-15
Betyg
Debutantförfattaren Stefan Tegenfalk har lyckats med sin första kriminalroman Vredens tid. Med spänning och nöje får vi följa kriminalkommissarien Walter Grön och hans unga assistent, den skarptänkta Jonna de Brugge, i en oförklarlig och brutal mordgåta.
Historien börjar med en bilkrock med dödlig utgång och fem år senare får Walter Gröhn ett märkligt fall på sitt bord som visar sig ha kopplingar till bilkrocken. Flera brutala mord uppdagas och förövarna som ställs till svars för gärningarna har ingen aning om varför de begått brotten. Här skildras korrumperade poliser, brottslingar, rättsystemet och datasäkerheten. Walter och Jonna jagar sanningen och blir samtidigt del i ett spel med sina egna karriärer som insats.
Miljön är spännande och verklighetstrogen med aktuella inslag och boken är skriven med en härlig berättarglädje Personporträtten är fint gestaltade, det är fart i dialogen och författaren har humor. Jag ser framemot de kommande två böckerna i denna trilogi.
2010-02-14
Denna debutroman, den första i en planerad trilogi, är en kriminalroman med spännande och snårig intrig där många trådar måste följas upp av kommissarie Walter Gröhn och hans oerfarne assistent Jonna de Brugge innan fallet kan lösas. En bilolycka, en kusligt avancerad och farlig drog och ett misstänkt mord sätter igång berättelsen som därefter är fylld av brutala scener skildrade med stor realism och stänk av humor vilket både förstärker allvaret, och gör att man härdar ut. Däremellan får man följa det udda polisparets spaningsarbete, som redan tidigt spårar ur de gängse förfaringssätten och stöter på diverse byråkratiska hinder som de är tillräckligt hjälteaktiga för att trotsa. Samtidig smyger det sig in en trygg och mysigt stämning, allteftersom man får lära känna den äldre, luttrade, ensamme Walter, som har för vana att suga på en halstablett i tid och otid och Jonna som är lika ensam men har begåvningen, förmögenheten och allt man kan önska utom kärlek och en varm familj. De har inte mycket till övers för varandra i starten, med det täta samarbetet fogar ihop dem allt eftersom.
Författaren av den här romanen lyckas skapa en värld som jag som läsare köper, trots att den måste vara uppdiktad, överdriven och ganska osannolik. Rättsystemet, politiken, datasäkerheten – allt känns trovärdigt och påläst men uppskruvat till en nervöst obehaglig nivå. Det är skrivet med en pondus, fantasi och berättarglädje som inte kan ha låtit sig recenseras eller hämmas i skaparögonblicket. Det starkaste intrycket av den här romanen är autenciteten i våldscenerna, och de originella brotten, och jag kan riktigt se filmatiseringen framför mig. De många lite tokroliga liknelserna och den buttra ironin ligger över hela texten och puttrar, och även där måste författaren haft roligt.
Om det finns något att önska inför tvåan, så är det att berättarglädjen och fantasin får ytterligare lösa tyglar samtidigt som riktningen för dessa skärps, så att det t ex blir Walters röst som är butter och ironisk endast, (inte de andra karaktärernas samt författarens egen också). Jag ser också fram emot att lära känna karaktärerna ytterligare, och hoppas att fler gripande porträtt av mördare/offer i likhet med mamman och tonårsdotterns ska få ta utrymme. Det är då jag som läsare blir som mest engagerad.
2010-02-14
Betyg
I Vredens Tid får läsaren för första gången stifta bekantskap med kriminalkommissarie Walter Gröhn och praktikant Jonna de Brugge, två Stockholmspoliser som kämpar mot klockan för att förhindra vad som ser ut som en slumpvis attack på det svenska rättsväsendet. Men är den verkligen det, slumpvis?
Ju mer de undersöker, ju mer verkar ett mönster uppstå i det som verkat ske på måfå. Men kommer de hinna agera innan mördaren slår till igen?
Tegenfalk har hittat en intrig som håller från första till sista sidan. En intrig som tar sitt tag om läsaren. En intrig som vore den sann, skulle få oanade konsekvenser inte bara för Stockholm och Sverige utan för hela världsordningen. En spännande bok där en språkgranskning hade höjt läsupplevelsen ytterligare.
2010-02-14
Betyg
Vredens tid
av Stefan Tegenfalk
Det här är en hårdkokt historia. En fantasifull thriller, som lyckas hålla spänningen vid liv ända till slutet. Och ändå få läsaren att ofta dra på munnen.
Författaren är debutant, men redan skicklig på att skapa trovärdiga och fängslande karaktärer. Han får dem att leva och utvecklas, både i våldsamma actionscener och i ett mer realistiskt polisarbete. Kriminalkommissarie Walter Gröhn och hans unga assistent Jonna, är de två poliser som tillsammans ska lösa en serie märkliga och grymma mord, där förövarna inte kan komma ihåg vad de har gjort.
Intrigen är väl uttänkt och genomarbetad. Här finns sidohandlingar med skurkar på alla nivåer. Från buset på gatan till rättsväsendets och polisens högsta toppar, och terrorister med livsfarliga droger. Boken är mycket omväxlande, men ändå väl sammanhållen. Ett extra plus för författarens drivna språk med träffande, och ofta dråpliga, metaforer.
Hoppas nästa två böcker i den planerade trilogin blir lika bra.
Mona Uppström
2010-02-12
Betyg
Den drygt fyrtioårige Stefan Tegenfalk debuterar med deckaren Vredens Tid. Kriminalkommissarie Walter Gröhn och den unga assistenten Jonna de Brugge försöker lösa en rad mystiska och dramatiska dödsfall. Vägen mot gåtans lösning är kantad med gangsters, korrumperade poliser, och annat löst folk.
Tegenfalk har nästan inte läst en enda bok under hela sitt liv. Böcker har aldrig intresserat honom. Det är modigt och intressant i sig att ge sig i kast med att skriva en bok, trotsa jantelagen och slänga sig utför stupet, trots att man saknar både formell och informell kännedom om litteratur. Just därför är det extra synd att denna första av tre böcker inte håller måttet. Författaren har rotat i förråden och blivit inspirerad av sina gamla skrivböcker från mellanstadiet. Han sammanfattar den tioårige Stefans författarskap i citatet ”stavningen var det väl si och så med men historierna höll ihop och slutade vanligtvis lyckligt”. Tyvärr kommer citatet ovan att ohjälpligt spöka i bakhuvudet under läsningen.
Författaren verkar ha för avsikt att roa lika mycket som att skapa spänning. Antagligen är det därför som han genomgående lägger in lite grabbigt uppkäftiga och ”tuffa” liknelser. Någon pratar om kaffe som ”det svarta guldet”. Ett mötesrum på polishögkvarteret beskrivs med ”det var lika fullt som en Bruce Springsteenkonsert”. Någon pratar om en logik ”lika grumlig som en Tom Collins” Det är komiskt men inte på det sätt som troligen var avsett. Det är inget fel att lägga in humor i en deckare. Det behöver inte vara alltigenom nattsvart och socialrealistiskt. Men tanken dras ohjälpligt till den tioårige skribenten Stefan Tegenfalk, och det tror jag inte riktigt var meningen. I tillägg till detta kan nämnas att bovarna(ja bovarna) har döpts till Tor och Jerry och har stora likheter med Kalle Ankas Björnbusar. Dessutom har drogen som spelar en huvudroll i boken döpts till Drog-X.
Tegenfalk tycker att det råder likriktning inom det svenska deckarförfattandet, och han vill ”skapa något eget och unikt”. Tyvärr har man upplevt huvudkaraktären Walter Gröhn många gånger förut. Den ensamme, äldre, luttrade och allmänt buffliga polisen, såklart med en tragisk händelse i bagaget. Han som struntar i regler men kommer undan ändå, på grund av sin skicklighet och kantstötta charm. Han blir avstängd gång på gång, men eftersom han är så otroligt bra på att lösa mord så hejar man ändå på honom, och han klarar alltid biffen där de andra korkade viktigpettrarna och paragrafryttarna går bet. Problemet är inte bara att man har sett det många gånger förr, (t ex Gunvald Larsson, Wallander, Cege Ljung i SVT:s Graven och Morden) det är dessutom inte särskilt skickligt gjort. Den buffliga charmen blir ofta bara märklig och burdus.
Tröttsamt också med en yngre kvinna(Jonna de Brugge) som ska framställas som tuff och kompetent, men ändå ofta hamnar i underläge som en storögt beundrande lillasyster. I slutet breder Walter till och med faderligt en filt över henne när hon somnat på soffan. Det är heller inte trovärdigt när den annars så kvicktänkta Jonna de Brugge reflekterar över sin brist på manligt sällskap med liknelsen att hon letar man som hon letar säng; ”Inte för mjuk, inte för hård. Inte för låg och inte för hög. Lagom bredd och med bra garantier. Till det ett hyfsat pris och hemleverans” Här blir det så pinsamt så jag rodnar.
När det gäller karaktärerna finns det ändå ett överraskande undantag i boken. I porträttet av en strulig tonårstjej och hennes mamma flyter plötsligt språket. Där blir karaktärerna verkliga och intressanta. Och det är svårt att skriva trovärdiga tonårsporträtt! Där om någonstans har författaren kunnat gå i töntighetsfällan, men där är han plötsligt som bäst, och det är synd att det bara är en bihistoria. Ibland glimtar det även till i beskrivningen av relationen mellan Jonna och Walter. Tyvärr alltför sällan.
Det är inget större fel på intrigen även om även den är väl förenklad precis som karaktärerna. Historien i sig har spänningspotential, men det fattas vindlingar och gissningsmoment. Helt plötsligt vet vi bara vem mördaren är. De töntiga och dåliga SÄK har helt fel, och Jonna och Walter helt rätt. Det går för snabbt och för lätt från a till b till c osv. Dessutom känns det som att mördarens motiv är lite väl förutsägbart. Men till syvende och sist spelar kvaliteten på intrig, dialog och karaktärer ingen som helst roll om det finns felaktigheter i språket. Tyvärr stannar det inte vid några enstaka fel. Boken dräller av alltifrån felstavningar till felvända liknelser och talesätt. Några exempel: ”ja vill du jag skall jag släppa fallet nu?”, ”råget är måttat”, och ”ta silverskeden i vacker mun”…Jag tänker gång på gång, det måste vara något fel på mitt ex av boken! Har inte boken skrivits på en dator med stavningskontroll? Har ingen läskunnig person tittat igenom texten innan den trycktes? Felen försvinner märkligt nog nästan helt i slutet av boken. Var korrläsaren full, trött eller deprimerad under genomläsningen av de första två tredjedelarna av boken?
Jag är inte någon kräsen kultursnobb. Camilla Läckbergs utskällda böcker har jag glatt slukat. De är enkla på många sätt och vis, men de är spännande och de har blivit korrlästa! Där Läckbergs enkelhet i språket skapar flyt i läsningen, gör taffligheten och felen i Vredens Tid att man ideligen tvingas stanna upp och läsa om stycket man höll på med. Jag hade ett tag ambitionen att bli korrläsare, men här tvingas jag tyvärr till korrläsning utan betalning. Jag har till och med betalat för att någon annan ska ha gjort det jobbet redan. En deckare behöver inte vara något litterärt mästerverk, men den måste vara rättstavad. Det är dessutom så att det är tillåtet att sikta högre även i denna genre, både när det gäller karaktärernas djup och intrigens komplexitet. Även en deckarläsare tål och till och med förtjänar det.
2010-02-10
Betyg
Vredens tid är en habilt komponerad thriller och spänningen hålls delvis levande tack vare den klyftiga strategin (hur gick allt egentligen till?). Det rör sig om en mordsvit med fräscht grepp och en udda final. Tegenfalk ska också ha cred för finurlig fantasi. Och visst är det underhållande. Stilistiken och tonläget är berättelsens stora förtjänster: påhittiga metaforer (som dock praktiskt taget samtliga gestalter slänger sig med, vilket gör att författaren blottar sin egen fiffighet även när perspektivet ligger hos en romanfigur), härlig humor á la GW samt stundtals fräna formuleringar (typiska ordval: hångelpråm, ärlig mytoman, börsmuppar och kvoteringsfitta). Talpassagerna är effektiva och naturliga. Texten äger ett ledigt och personligt tilltal som aldrig låter läsningen staka sig. Historien är tajt och självgående. Men de inte så få slarv/korrfelen solkar formbetyget.
Huvudkaraktärerna är ganska flacka polisfiktion-stereotyper och läsaren kommer ingen särskilt nära. Här glimrar den över måttan duktiga rookietjejen som sätter alla maskuliner på plats, här harvar hennes legendariske och luttrade medelålderskollega (som givetvis blir avstängd) och här lurar den psykopatiske snuten och ruggiga torpeder. Och varför måste Säpo alltid tönta sig? Om schablonerna är medvetna eller inte kvittar, för det hade varit intressant att för en gångs skull möta ett personspektrum utanför boxen. Men nej. Romanen blir därför, dödsfallen till trots, tämligen blodfattig. Ett undantag är den sluge gaymurveln som ofrivilligt spelar spelet med en brutal brutta. Guldstjärna till honom för en potent rollinsats.
Jag tuggar i mig förvecklingarna utan att bli uppslukad. Grejen är väl att jag har svårt att tro på storyn och gärningsmannens omständliga agerande; medan det mesta i boken är ägnat att ge ett gediget realistiskt intryck (grundlig research, omsorg om autentiska detaljer) lämnas just deckargåtan åt sitt osannolika öde. De psykologiska förklaringarna är relativt enkla och kritiken mot (förment) korruption i rättsväsendet stannar vid några svepande kommentarer, vilket i sin tur gör att själva kriminalintrigen framstår som tillgjord. Jag hade gärna sett en fördjupande samhälls/moraldiskussion.
Addera de numera obligatoriska tankarna (ständigt dessa kursiveringar!) där förövaren tidigt presenterar sina bevekelsegrunder och läsaren bjuds på en alltför god chans att sia om händelseutvecklingen. Det som antagligen är tänkt som ett huvudsakligt sido/villospår blir därmed till en enda lång farled, om än rätt roande att färdas på.
Invändningarna i all ära, men faktum är att Vredens tid slutligen ändå gör jobbet som nöjsam förströelse och når högre än åtskilligt annat i dagens krim-lit. Tre Danar av fem.
2010-01-16
Betyg
Stefan Tegenfalk är debutant och har tänkt sig en trilogi om den tjurige och cyniske kriminalkommissarien Walter Gröhn och den unga begåvade polisen Jonna de Brugge. Gröhn är en ganska klassisk svensk romanpolis. Lite ålderstigen, sjuklig och butter. Dessutom struntar han i de flesta regler. M a o en klassisk romanpolis. Hans partner är mer intressant, den unga nyfikna kvinnliga polisen som tillsammans med sin äldre kollega bildar ett ganska osannolikt par.
Men det fungerar ganska bra, mycket tack vare att Tegenfalk har humor. Ibland kan man skymta en Donald Westlake som inspiratör, i synnerhet i beskrivningarna av bovarna. Historien är både fyndig och spännande.
Ett flertal brott förbryllar polisen. De är brutala och har som gemensam nämnare att förövarna inte kan förklara varför de har begått dessa illdåd. På krångliga, och ofta oreglementsenliga vägar nystar de båda poliserna upp fallet.
Tyvärr faller Tegenfalk i den fälla som alla författare verkar falla i numera i denna genre. Röster från mördaren kan läsas lite här och var i kursiv stil. Jag är ganska trött på det.
Troligtvis kommer Tegenfalks kommande böcker att vara minst lika intressanta som denna, om inte bättre.
2010-01-07
Betyg
I Vredens tid kommer jag brutalt, rätt in i handlingen… på flera sätt. Tragiska dödsfall följs av tragiska och mystiska mord, mitt i vårt alldeles vanliga vardagliga Sverige. Två parallella polisutredningar körs igång, den ena absolut sannolik, den andra fullständigt osannolik. Tegenfalk ger de två huvudkaraktärerna, Walter och Jonna, sympatiska drag, med en tilltalande och spetsfundig dialog. Jag småler ofta och skrattar ibland. Några personer med något mindre angenäm karaktär, milt uttryckt, finns förstås också med. Bovar och skurkar känns bekanta i fasonen, har sprungit på liknande otäcka figurer i andra böcker. Det märks att Tegenfalk tycker om att beskriva skojarna i en smula absurda ordalag. Finns det sådana representanter i vårt rättssystem? I så fall blir jag mörkrädd. Ibland får jag följa mördarens tankar; isande läskigt och bitande bra formulerat, jag får frossa. Mina sammanfattande omdömen:
• Välskrivet • Spännande intrig • Blick för detaljer • Bra research • Rappt språk • Håller en bra klass • Underhållande • Klart godkänd debut i genren polisromaner
