Vi som aldrig sa hora

Sandahl, Ronnie

| 2007

Flag from sv

520


Träffsäkert om unga mänRonnie Sandahls debutroman Vi som aldrig sa hora är en bok om killar som växer upp med Fittstim som en välmenande nagel i ögat. Om de som ska bli de moderna männen - men som i stället hamnar i ett ingenmansland mellan den nya och den gamla mansrollen. Som förväntas visa känslor men ändå inte får gråta. Hannes har precis återvänt till Falköping från Stockholm med svansen mellan benen. Till en stad som han avskyr, till Wilma, före detta flickvännen som förstört hans liv, till kompisar han umgås med av gammal vana, till ett liv utan framtidsutsikter. Frippe som kom till stan för att gå volleybollgymnasiet - och komma bort från sitt helvete i Borlänge. Som träffar Wilma bakom ryggen på Hannes, men en dag inser att det börjar bli nåt mer än sex. Och det skrämmer honom. Kristian bara äter och äter, han är arbetslös och han kan inte komma ihåg...

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

E

Ellinor Karlberg

2016-06-29

Betyg

Stark

Lars Willfors

2013-08-01

Betyg

Den stoltistfeminstiska titeln är en smula äcklande. Ungdomsskildringen är habil. Boken vore bättre till sin helhet om det inte pressades in en dramatisk kurva mot slutet, utan den hade fått lov att handla om just ingenting särskilt.

I

ilenna i

2012-11-29

Betyg

Ronnie beskriver känslor och omgivning på ett fint sätt, men som någon annan skrev här så tycker jag också att boken är en aning förvirrande. Jag blir liksom aldrig att bry mig särskilt mycket i karaktärerna utan stör mig mest på allihopa. Jag fortsatte ändå att läsa boken eftersom jag åtminstone hoppades på ett bra slut, men inte ens där hände det direkt någonting.

F

Frida Martinsson

2011-11-29

Betyg

Älskar hans krönikor och andra texter han skriver, men det var något med den här boken som jag inte föll för. Jag kom halvvägs men lade den ifrån mig och har aldrig tagit upp den igen. Tyvärr.

Erika Hedéen

2011-10-17

Betyg

Lite snurrig och konstig mest.

C

Christian Rydberg

2010-06-20

Betyg

Sandahl berättar om de konturlösa helgerna. Ölstint köande till nattklubben som bytt ägare så många gånger att någon stil överhuvudtaget inte längre existerar. Stillösheten är det som funkar. Scenen är västgötska Falköping, men handlingen bör kunna förläggas till vilken småstad som helst. Eller? Jag är osäker. För visst känns det. Jag känner med Hannes och hans sällskap. Känner med men inte igen. Postgymnasiala grubblerier och adolescensens vilsenhet, visst, det köper jag. Men självömkan är allt för dominerande. Frippe ligger runt och hatar känslor. Kristian har ätstörningar och förlorar sin pappa. Hannes gör ett tappert försök – drar till Stockholm för att nå något större. Ett halvår senare står han åter igen i kön. Men kom han tillbaks som en vinnare? Ensamheten verkar vara allas närmsta sällskap.
Sandahl skriver stundtals med stor finess och vackert komponerat språk, men ömkligheten blir för mycket. Vi är många som kommer från mindre städer. Vi är också många som skrattade åt hockeykillarnas ambitionslösa bröl, många som kunde stava till Morrissey och kunde alla Håkans rader. Men vi var aldrig nedtryckta, snarare överordnade. Vi skapade något större tillsammans. Dom som sa hora var aldrig värde våra tankar. Tala för dig själv, tänker någon och ja det gör jag kanske. Men det är sorgligt att tänkande och god musik/litteratursmak skulle göra en till offer. Men så har aldrig varit i Falköping. Således når boken inte riktigt fram. Killarna blir mest tragiska. Det är intressant, absolut. Uppskattad läsning. Men hemvändarledan skildras bättre i Farväl Falkenbergs ömhet och tonårsångesten sätter inte samma spår som Fucking Åmål. Trots dessa underlägen uppskattar jag den råa tonen och det självklara i Sandahls stil. När kommer den svåra uppföljaren?

Av: Christian Rydberg Åkesson

Johanna Lundin

2010-05-15

Betyg

Det var en bra bok om några killkompisar från Falköping. En av dem återvänder efter en misslyckad sväng till Stockholm. En annan dämpar smärtan med mat. Den tredje verkar på ytan som en arg människa men under ytan döljer sig något annat. Vi får följa dem under en dag med tillbakablickar från förr. Jag kan känna igen mig själv otroligt mycket i bokens olika karaktärer. Hur de vill bort från det lilla och till något större. Hur de hänger ihop av vana snarare än för att de verkligen vill. Och hur inget är vad det utger sig för att vara.

Anton Johansson

2009-12-14

Betyg

Mörk och bitter bitter bitter nutidskritik. En del oneliners att minnas...

Maria Blomkvist

2009-09-11

Betyg

Jag gillade karaktärerna och det rappa och egna språket. Ofta när en bok handlar om tonåringar och deras känsloliv så är det tjejer som är huvudkaraktärer. Jag gillade att killarna kändes så verkliga och genuina. Sandahls språk är en skön mix av slang och talspråk och vackra poetiska formuleringar. Handlingen är bra men det känns inte riktigt som att man kommer på djupet, det skulle gå att göra så mycket mer av det tycker jag. Det finns helt klart starka beröringspunkter men det blir i slutändan lite för stressat och halvdant.

Maria Anejung

2009-07-20

Betyg

Vilken vidrig bok, förstår inte karaktärerna alls, vilka idioter

Martin Åkerblom

2009-07-01

Betyg

2007 års mest missvisande titel och en inte alltför upphetsande historia