Han trycker telefonen hårt mot örat. Varför ingriper han inte? Han ser ner för slänten som mynnar ut i sjön. Han ser ladan och bastuhuset och uteplatsen med de vita plaststolarna, grusstigen som leder upp för berget. Han ser konturerna av bröderna som försöker döda varandra, en enorm slutscen vid det vattenbryn som varit fonden för hela historien. Det är ingen värdig final, men kanske väntad. Hur hade de annars tänkt att detta skulle sluta?Tre bröder åker tvärs över landet för att sprida sin mors aska vid torpet som ingen av dem besökt på tjugo år. Alex Schulmans "Överlevarna" är en roman om att återuppleva sin barndom som vuxen.Nominerad till Svenska Dagbladets Litteraturpris 2020
Visa mer
Recensioner
2024-01-25
Betyg 
Sorglig berättelse om tre söners uppväxt och deras fortsatta liv. Den är litet hoppig mellan olika tidsperioder.
2024-01-25
Betyg
Sorglig berättelse om tre söners uppväxt och deras fortsatta liv. Den är litet hoppig mellan olika tidsperioder.
2022-10-11
Betyg 
Mörker, vemod och sorg. Temat om trasig barndom tar aldrig slut. Ändå rätt bra.
2022-03-16
Betyg
Bok som fängslar och beskriver hur svårt det är att vara familj. Att en kan älska sina föräldrar och syskon fast allt inte alltid fungerar så bra. Bra i det stora hela men lite ojämn och hackig i språket. Avslutet är fint men lite abrupt.
2021-11-02
Betyg
En barndom återupplevd med smärta och känsla. Lite ojämn men visst är det bra. Betyg 3,5
2021-07-28
Betyg
Men wow vilket slut! Det var jag verkligen inte beredd på.
Även om slutet fick mig att fundera på att sätta en 4:a som poäng så är det ändå helheten av boken som gör att jag avstår. Missförstå mig inte nu. Boken är bra. Men den är något seg (enligt mitt tycke). Språket är däremot härligt med vackra platsbeskrvningar som gör att jag som läsare kan se omgivningarna framför mig. Men historien griper som sagt inte tag i mig förrän vi närmar oss de sista sidorna.
2021-04-26
Betyg 
Tråkig, platt, gillar inte alls Alex böcker har jag märkt nu efter jag läst några
:(
2021-01-28
Betyg
Barndom berättad med smärta och insikt
Tre vuxna bröder samlas efter mammans död för att sprida hennes aska vid torpet där de tillbringat barndomens somrar. Bilresan dit blir en konfrontation med gemensamma minnen och näradödenupplevelser. Ceremonin urartar i ett vildsint slagsmål.
Ännu en gång visar Alex Schulman prov på sin förmåga att känna in mänskliga relationer och klä berättelsen i ett lättillgängligt språk. Han bygger sin nya roman genom att skruva händelserna bakåt, från det uppslitande tumultet med gravurnan till fyndet i mammans lägenhet av ett brev med hennes sista önskan:
”Ta mig tillbaka till torpet. Sprid min aska nere vid sjön.”
Mamman ber inte om denna tjänst för sin egen skull. Hon gör det för att hennes pojkar ska få en chans att umgås, att prata ut med varandra om det som varit.
I tillbakablickar väcks brödernas minnen av uppväxt, skolgång och hur de glidit ifrån varandra. Scenerna från sommartorpet och en förortslägenhet rymmer både glädje och gemenskap. Men också missämja, pennalism, rädsla och ensamhet. De alkoholiserade föräldrarna bär spår av författarens mamma och pappa sådana de skildrats i hans tidigare romaner.
Överlevarna är en psykologisk spänningsroman laddad med känslor av sorg, ilska och frustration. Det går knappt att lägga den ifrån sig. Likt en skalpell öppnar den läsarens medvetande och lockar till prövning av den egna barndomen. Så ska god litteratur fungera. Öppna och dra isär. Blotta sitt inre. Förstå lite mer vem man är och hur man utvecklats. Att vara en människa skapad genom arv och social tillhörighet är ett gåtfullt mirakel.
Det finns med andra ord en stor igenkänningsfaktor i Överlevarna. Och vilken mästare han är att enkelt och suggestivt återge även det yttre skeendet. Förortens lyktor ”vid parkeringen flämtade till och fick liv, en efter en tändes upp och lyste genom persiennerna och formade tunna spjut av ljus över väggen.”
Ingen läsare eller lyssnare är den andra lik. Jägare och naturintresserade reagerar förstås på att Schulman inte kan skilja på hovar och klövar och att en kronhjort av honkön kallas hjort i stället för hind. Sånt degraderar det stämningsfulla i huvudpersonens möte med ett stillastående djur på bilvägen.
Tack, Alex Schulman, för en roman fylld av smärta och insikt.
2021-01-18
Betyg 
En strålande bok! Absolut inte en bok man blir glad av, men det har ju inget med saken att göra. Oftast bättre såhär. Snyggt skriven, en fröjd att läsa. Fick mig att känna, bry mig och fundera, och det är just det jag är ute efter.
2020-11-19
Betyg 
Har läst "Skynda att älska" och "Glöm mig" tidigare och denna bok var inte lika bra. Mycket barndom och sorg precis som i böckerna ovan, men jag tyckte att historien i denna bok var betydligt spretigare. Känslan är att sättet att berätta var viktigare än själva berättelsen.
2020-10-02
Betyg
En oerhört stark läsupplevelse. Genom språk och konstruktion förmedlas en känsla av instängdhet, av att för alltid vara fångad av barndomens totala utsatthet. En känsla som jag inte önskar någon.
2020-09-23
Betyg
En väldigt bra och känslostark bok, men här ska jag förklara varför det inte blir en femma i betyg från min sida.
I början tycker jag att det är en upprepning av saker och stämningar jag redan hört mycket om i Alex & Sigges podd, som jag troget lyssnar på. Snart får berättelsen dock ett eget värde. Här bjuds mycket mer om bröderna och deras relationer, och boken är också en roman med fiktiva inslag.
Problemet för mig blir det smarta upplägget av boken, som blir för smart för sitt eget bästa. Jag vet från podden att Alex är otålig och rädd för att saker ska bli för långa och tråkiga. Så här serverar Alex nu 25 poddsegment, som i fiffigt upplägg blir en hel berättelse. Problemet för mig blir att jag aldrig får sjunka in i berättelsens oerhört starka känsloinnehåll.
Överraskningen på slutet känns också onödig.
