Övergivenheten är en roman om en familj, om tre kvinnor och tre städer, som bygger på Elisabeth Åsbrinks egen familjehistoria. Berättarjaget vill en gång för alla vill sätta namn på den ödsliga skugga som följt henne genom livet och som hon misstagit för normaltillstånd. Genom att skildra Rita, Sally och Katherine, spårar hon hur hemligheter, lögner och tabun går från en generation till nästa. Det är en fängslande berättelse om kärlek, emigration och mänskligt liv i hatets skugga. Övergivenheten gestaltar med stor inlevelse erfarenheter och skeenden, såväl vardagliga som mer dramatiska,under nittonhundratalet i Thessaloniki, London och Stockholm, och följer spåren tillbaka till judarnas fördrivning från Spanien under 1300-talet och 1400-talet. Det är en klassisk författarfråga: vem är jag och vad är det för värld jag befinner mig i? Jag har levt i så många år som om jag var på en...
Visa mer
Recensioner
2024-01-28
Betyg 
Övergivenhet- ensamhet- minnen som förträngs och förblir förlorade och då återstår endast lögn.
2020-11-03
Betyg
Recension av Övergivenheten, Elisabeth Åsbrink
Polaris förlag
Det här är en knepig bok. Jag lär mig så mycket, förfasas över mycket och blir samtidigt lite uttråkad på slutet. Känner mig besviken på trådar som klippts av.
Enligt baksidestexten handlar boken om tre städer (London, Stockholm och Thessaloniki) och tre kvinnor (Rita, Sally och Katherine), i tre generationer. Visst börjar den så, med mormor Rita och hennes skam efter 20 år som ogift mor. Besvikelsen av att ha hamnat i det tyskfientliga Londons fattigkvarter istället för i Amerikas förlovade land. Med svart humor beskrivs hur Rita muttrar runt i sin vardag där ”Gifta kvinnors strålande tillfredsställelse” består av att rensa avlopp, laga middag och ytterst noggrant redovisa vartenda inköp.
Den vackre spanskättade mannen Vidal, som fått Rita på fall, är hårt hållen av sin mor och lever därför ett dubbelliv tills modern dör. Då blir det bröllop med Rita, men det är alldeles för sent för att förhållandet ska kunna räddas.
Deras dotter Sally lever tätt samman med sin mor utan att få träffa sin fars släkt. När Rita en dag plötsligt tar Vidals parti och sviker sin dotter, rasar hela Sallys värld och hon flyr. I Sverige får hon dottern Katherine, vars liv består i att hålla sin mor vid liv. Vilka ord, vilka bilder, vilka syner kan få mamman att fullständigt bryta ihop, att kanske ta sitt liv? Berättelsen om alla påtvingade rutiner som ångar av smärta är stark att läsa.
Så här långt lever jag mig in i kvinnornas berättelser och vill veta mer, men sista tredjedelen av boken handlar om Katherines sökande efter sin morfars släkt och om de spanska judarnas historia. Det är en skrämmande och mycket intressant läsning, med för mig okända detaljer som gör mig nyfiken. Samtidigt känns det som att detta splittrar boken, just det som egentligen är sökandet efter den röda tråden, efter orsaken till kvinnornas övergivenhet.
Jag vill gärna veta mer om hur Saloniki blev Thessaloniki, om tvångskristnandet av judarna i Spanien, om sefarder – men jag sitter hela tiden och funderar över hur det gick för kvinnorna, för Rita och Sally. Efter att tidigare ha sett Vidal genom Ritas och Sallys ögon blir förskjutningen av fokus så total när allt nu handlar om hans bakgrund och mor-dotterrelationerna helt försvinner.
Boken är fängslande och svår att lägga ifrån sig, men på grund av tudelningen får den bara ett Hi (4) av mig
