I början är det svårt att vänja sig vid det torra konstaterande språket. Men det växer mer och mer. Med några undantag är det också relativt lyckliga slut som von Schirach presenterar, vilket värmer. En sak måste jag bara undra: är verkligen allt detta sant? Och hur kan han i sådana fall skriva det med tanke på tystnadsplikt och sånt?
Intressant, men jag förstår inte slutet på flera av historierna. Är det någon poäng jag missar eller finns det liksom ingen poäng? Känner mig lite dum. Annars gillade jag själva berättandet.
Några av novellerna är ganska ruggiga.
Deckare är inte min favoritläsning så mitt betyg är nog inte riktigt rättvisande. Som advokat skriver författaren ur ett ovanligare perspektiv.