Världens sista roman

Sjölin, Daniel

| 2007

Flag from sv

171


Världens sista roman handlar om den alkoholiserade författaren och programledaren Daniel Sjölin, vars mamma har drabbats av alzheimer, som har raserat hennes verklighetsuppfattning och hennes språk. En abort som modern gjort i ungdomen spelar en viktig roll i romanen, vars parallell i nutidsplanet blir det barn som Daniel väntar, men som bär på en missbildning och som dör i livmodern. Eller? Precis som i Oron bror bedriver Daniel Sjölin en avancerad katt och råtta-lek med läsaren. Berättelsen är så äkta den kan bli, men är den sann? Daniel Sjölin, f. 1977, är en av våra mest kända yngre kulturprofiler, och programledare för litteraturprogrammet Babel. Personliga pronomen var hans kritiska genombrott, men redan för debuten Oron bror uppmärksammades han med Borås Tidnings debutantpris.

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

A

Anonym Bokälskare

2010-12-21

Betyg

Delar av boken kändes spännande och nyskapande, övrigt bara väldigt pretto!!! Hade svårt att ta mig igenom den, vissa bitar får jag erkänna att jag skummade mig igenom. Glad att jag provade, men nej tack till fler av samma sort.

Lotta Berling

2010-01-02

Betyg

För lång. Bitvis riktigt dryg att ta sig igenom. Tror faktiskt att det blev lite skummande ibland... Det är intressant hur han vrider och vänder på språket och berättandet, men fungerar det i slutänden? Svar: nej. Inte för mig i alla fall.

Lars Magnusson

2009-12-28

Betyg

Väldigt svårt att sätta ett vettigt betyg på den här boken. Ja, jag gillar experimentet och ordflödet, men nej, jag gillar inte att experimentet så totalt får ta över framför berättandet. Och den är väl mastig. Hårdare redigering hade varit att föredra.

Puella Aeterna

2009-08-14

Betyg

så JÄVLA pretto. herregud. jag läste någonstans att han var inspirerad av Henry Miller och jag säger då bara det, (även om dessa influenser knappast är märkbara...) LÄS MILLER ISTÄLLET!

Mia Hansén

2009-08-06

Betyg

Det är inte intressant om berättelsen är sann eller ej, Sjölins språk och känslan av att vara ett med huvudkaraktären är det som räknas här. Sorglig, rolig och på något sätt hoppingivande.