Karl Ove Knausgårds nya roman Vargarna från evighetens skog inleds 1986. Det är året för Tjernobylkatastrofen, Challengerolyckan och Palmemordet, men också ett år som präglas av en djup regeringskris i Norge. Syvert Løyning, en ung man i tjugoårsåldern som precis har återvänt hem till huset där han vuxit upp, drömmer en natt om sin döde far. Men det är något som inte stämmer. När han de följande dagarna börjar att söka igenom faderns efterlämnade saker får han också upp flera tidigare okända spår som alla leder till Sovjetunionen.Romanens andra del utspelas trettio år senare i Ryssland. Biologen Alevtina åker tillsammans med sin son till Samara för att där fira sin fars åttioårsdag. Som ung ställde hon många existentiella frågor men under de senaste åren har livet allt mer handlat om att försöka få ihop vardagen. Hennes vän Vasilisa är poet och går snarare åt rakt motsatt håll:...
Visa mer
Recensioner
2022-05-18
Betyg 
Bedövande ordmassor om de dödas återkomst
Trots lovord i media blev Karl Ove Knausgårds uppföljare till succén ”Morgonstjärnan” en besvikelse för mig. Kan ingen tala allvar med denne ordsprutande författare om att god litteratur inte kräver tegelstensvolymer?
Del två i Karl Ove Knausgårds planerade trilogi om ett naturfenomens inverkan på planeten och mänskligheten har den vackra titeln ”Vargarna från evighetens skog”. De första 400 sidorna av närmare 800 utspelar sig i Norge tjernobylkatastrofens år 1986. Det är fängslande läsning rakt igenom med psykologiskt träffsäkra människoporträtt - och en upptäckt som trollbinder huvudpersonen, unge Syvert som just muckat från lumpen.
I bokens andra hälft flyttas vi till Ryssland före angreppet på Ukraina. Nya personligheter att hålla reda på. Och så fokus på temat odödlighet. Att våra avlidna ska kunna återuppväckas till evigt liv och fylla både jorden och andra himlakroppar med sina fysiska gestalter. Här blir prosan långtråkig och docerande. Knausgårds växelverkan mellan extrem vardagsrealism och fördjupande essäistik, etablerad redan i ”Min kamp”, börjar nu kännas tjatig.
Min besvikelse grundar sig också i att ingen av de mycket intressanta karaktärerna i ”Morgonstjärnan” återkommer i uppföljaren. Det var ju deras relationer, reaktioner och upplevelser jag hade sett fram emot. Grusade förhoppningar med andra ord.
Knausgård verkar gå vilse i en aura av religiös mystik och gudstro parad med vetenskapliga framgångar att bromsa åldrandet. Läs: besegra döden genom att förklara döden onaturlig!
Det må vara honom unnat. Men ska han lyckas driva den tesen vidare i morgonstjärnans sken behöver hans förlag anställa en lektör/redaktör med hårdare nypor. Ett kreativt proffs som åtminstone kan grovgallra i den produktive författarens ordmassor.
