Vår förlorade heder

Med sanslösa överdrifter, ett färgstrakt persongalleri och giftig humor finns nu ännu en titel av Calixthe Beyala på svenska. Även här är frontalkrocken mellan västerländskt och afrikanskt total, liksom den nästan lika våldsamma kollisionen mellan män och kvinnor. Vår förlorade heder fick Franska Akademiens stora romanpris 1996. I Couscous bryr man sig inte om det metafysiska. Man försöker se ut som om man arbetar mycket, men det är svårt. Somliga ägnar sig åt några futtiga jobb och slarvar bort resten av livet. Andra trälar på slitjobb men visar det aldrig, för när allt kommer omkring går det inte att bli rik på arbete. I skymningen knyter familjeflickorna på sig ett höftskynke och tittar avundsjukt efter frillorna som går och bjuder ut sig. I bönehörnen lever bönemattor sida vid sida med Kristusfigurer i vax och förfäders totem. För här är man allt och inget, muslimsk animist, protestantisk amulettmakare, katolsk buddist och alla dessa Guds avbilder står torrögda inför vår misär. I tumultet efter Saïda Benerafas födelse sticker hennes pappa ut ögat på en granne - djupt besviken över att inte ha fått en son. Som kvinna och muslim växer Saïda upp under dubbelt förtryck i en kåkstad utanför Douala. Långt efter att hon fyllt 40 lämnar hon Kamerun och anländer till den invandrartäta förorten Belleville utanför Paris - med ett intyg på sin oskuld, giltigt i tio år. Först när Saïda möter negerprinsessan Ngaremba, hennes dotter Loulouze och uteliggaren Marcel Marcel öppnas nya dörrar till frigörelse och självständighet. Översättning Åsa Larsson