Vanity Fair

Betyg

”Becky ertappad av maken?”

”Jag lämnade allt för Becky, säger Rawdon”

”George: Min far förlät mig aldrig”

Om inget annat visar William Makepeace Thackeray med all önskvärd tydlighet i Vanity Fair att vad gäller skvaller och sociala skandaler är inget nytt under solen. Undertiteln till Vanity Fair, A Novel Without a Hero, får anses som synnerligen välfunnen. På fåfängans marknad finns definitivt inga hjältar, alla har sina större eller mindre brister och de hjältemodiga dåd som mot all förmodan utförs gör det ofta mer av en slump än fullt medvetet.

Boken har som många andra från den här perioden ett rikt persongalleri men i centrum står två kvinnor, Becky Sharp och Amelia Sedley. Becky är, som namnet antyder, rikt rustad för att ta sig framåt i världen och helst uppåt. Amelia är å andra sidan en betydligt vänare och fragilare varelse som på klassiskt kvinnofällemanér ägnar sitt liv åt andra: sina föräldrar, sin make och sin son. Förhållande mellan dem påminner i vissa lägen starkt om det mellan Scarlett O’Hara och Melanie Wilkes — den starka både beundrar och föraktar den till synes svaga.

Thackeray har vässat satir och ironi (primärt genom underdrifter) till en skön konst, både i sin egen stil och sina karaktärers: ”If sarcasm could have killed, Lady Stunnington would have slain her on the spot”. Detta gäller inte minst namn där han är betydligt med konsekvent än Henry Fielding (vilken tidigt i Vanity Fair refereras till som ”the ingenious Henry Fielding”, kan inte påstå att jag håller med) i Tom Jones. Becky är som sagt var både skarp och vass, Lord Stayne (Stain) är rätt vidrig och man undrar om författaren ville antyda något om Mr Swishtails läggning? Och det är svårt att inte dra på mungiporna varje gång man stöter på den Monty Python-lika Lord Huddleston-Fuddleston.

Det finns dock vissa nackdelar med Thackerays stil, ibland går han till överdrift och det blir helt enkelt elakt. I princip de flesta karaktärer utom Becky blir också ganska endimensionella, även de centrala. Major Dobbin blir bara sin allt uppslukande kärlek till Amelia medan Amelia primärt får agera ut sin i vissa lägen rent ohälsosamma hängivenhet till maken och sonen.

Den person som man dras till, som man fascineras av, är Becky. Därför mister Vanity Fair också något av sin lätthet när hennes försök att klättra på den sociala stegen blir allt mer desperata och därför också futila. I sin nykterhet, sin önskan om en bättre situation än den hon befinner sig i och snabba tunga påminner hon i mångt och mycket om Edith Whartons Lily Bart. Som läsare önskar man ett bättre slut för bägge dessa kvinnor.