Upptäckten

Betyg

När "Det mest förbjudna" kom ut, 1976- så blev Kerstin Thorvall snabbt en av mina favoritförfattare och jag har läst de flesta av hennes mycket befriande romaner genom åren. Jag har läst artiklar om henne och sett intervjuer av henne på tv. Med det sagt så kände jag inte till hennes privatliv alltför väl. Mest var det ju tal om alla hennes unga älskare.
Jag kan inte minnas att jag tidigare läst om den fruktansvärda ångest och depression hon led av. En ångest som tog henne helt i besittning. Den här självbiografiska boken är skriven under perioden, hösten 2001 till sommaren 2002. Hon är 76 år gammal, har kronisk ångest, dödsskräck, lider hela tiden av åldrandet. Hemtjänsten kommer och går och på kvällarna ringer hon runt till gamla bekanta och till psykakuten. Jag får veta att hon vid några tidigare tillfällen har legat inlagd. Hon spekulerar mycket huruvida ångesten hör åldrandet till eller om hon har lidit av en och samma ångest genom hela livet.
Kanske var alla de många relationer till olika män ett försök från hennes sida att stoppa ångesten? Istället för alkohol, cigaretter, lugnande medel och knark?
Jag lider med henne under läsandets gång, över hennes ångest. Över biverkningarna hon fick av de olika antidepressiva läkemedlen. Över att hon var missförstådd av vården och kände en fruktansvärd dödsångest.
Men här finns också en ganska bisarr tragikomik som jag kan finna i de flesta av hennes böcker. Hon lämnar ut sig själv helt och hållet och sparar inte på något, inte ens det mest intima. Här finns pruttar, urin, avföring, blöjor, tandproblem, en rädsla för att tänderna ska lossna under natten och hon kvävas av dem.
Hon ser tillbaka på sitt liv. Äktenskapen, de komplicerade förhållandena till sina fyra söner som från och till under uppväxtåren nästan tyckts ha haft någon form av informell föräldraroll över sin egen mamma.
Hennes personlighet var komplex. Men jag uppskattar att hon aldrig försöker skönmåla sig själv. Som den gången när hon var omgift och driven av en impuls flyr hemmet en dag tillsammans med en av sonens jämnåriga kompisar för en kortare sexuell relation, för att senare ångra sig och återvända hem. Ett flertal av hennes andra kortvariga relationer tar hon också upp.
Det mest befriande är ändå att få läsa en ärlig beskrivning om åldrandet. Jag är urless på att läsa artiklar om pensionärer som lever som om de var runt de femtio med inga ålderskrämpor överhuvudtaget. Jag är också trött på den klassiska pensionärsgestalten som den snälla, bullbakande farmodern som tycks vara nöjd med allt. Som enbart finns till för barn och barnbarn, som aldrig svär eller röker och dricker.
Ålderdomen är verkligen ingen dans på rosor.
Ärligt, gripande och ändå humoristiskt! En bok jag varmt kan rekommendera!
Toppbetyg, från mig!

Betyg

Läst om. En av de mycket få böcker av henne som jag tycker om.