Praised across Scandinavia as a "literary masterpiece", "spellbinding", and "magnificent", Unquiet reflects on six taped conversations the author had with her father at the very end of his life. He is a renowned Swedish filmmaker and has a plan for everything. She is his daughter, the youngest of nine children. Every summer, since she was a little girl, she visits him at his beloved stony house surrounded by woods, poppies, and the Baltic Sea. Now that she's grown up and he's in his late 80s, he envisions a book about old age. He worries that he's losing his language, his memory, his mind. Growing old is hard work, he says. They will write it together. She will ask the questions. He will answer them. When she finally comes to the island, bringing her tape recorder with her, old age has caught up with him in ways neither could have foreseen. Unquiet follows the narrator...
Visa mer
Recensioner
2017-06-19
Betyg 
Linn Ullman skriver så otroligt bra att det är en fröjd att läsa. Skildringen av hennes far, hans åldrande och död är fantastiskt skildrat.
Alla som har en gammal död pappa kan känna igen sig och jag får aldrig nog av att läsa om döden.
Grethe Michelsen och Torbjörn Nilsson gillar
2017-05-08
Betyg
överträffar alla mina förväntningar! Så ömsint, så vacker och så utlämnande beskrivet om vad jag tolkar, förlorad tid, döendet och ett barns kärlek till sin far.
2017-02-24
Betyg
Gripande barndomsskildring som berör på ett mycket djupt plan. Jag läste ut den på en dag, kunde inte lägga ifrån mig boken. Superb är det minsta jag kan säga. Läs den!
2016-12-15
Betyg
En mycket smärtsam fullträff. "Jag vill inte utsättas för känslomässigt rabalder" , bad Ingmar Bergman sin hushållerska några år före sin död. Här får han rabalder i övermått! Ett stilistiskt stramt och dråpligt raseri från det dubbelt övergivna barnet, som jag tror han hade uppskattat. Jag gör det i a f till fullo. Knivskarpt exakta anekdoter vävs samman till en smärtsam, skoningslös och trots allt försonande helhet. Skrattar bäst, som skrattar sist!
2016-10-24
Betyg 
"Jag har sörjt mina föräldrar hela livet..." står det i denna så kallade roman, som i själva verket är självbiografiska minnesbilder.
Ja, det är synd om författaren som inte kan växa upp och gå vidare. Särskilt banden till den märkvärdige fadern är ohälsosamt strama.
Jag kan hålla med om att detta är ett stilistiskt mästerverk. Innehållet blir dock efterhand tjatigt och till och med frånstötande. Vad tycker gamla Liv Ullman om detta?
