Underworld

Betyg

DeLillo är å ena sidan detaljernas viskare och de stora rörelsernas segel; i mastodontverket Under jord blir detta dubbla uppdrag kanske som tydligast. Dess ambition att få med allt, liksom att byta språkdräkt mellan kapitlen, för tankarna till Odysseus, en roman av liknande omfång och prunkande rikedom. Men där Joyce följer en man i en stad under en dag, ringar DeLillo in ett hundratal personer på olika platser i USA mellan 1950- och 1990-tal. Resultatet blir en byggnad med både högre i tak, friare utsikt och större framkomlighet. Här finns både antika, söndersuttna möbler och en oroande vy över framtidshorisonten. Att en konstruktion av sådan längd och bredd blir ojämn får man räkna med; de svagare partierna drunknar också i vågsvallen från de starkare. Eller för att ta ett annat årtag i vattenmetaforen; i stora hav får man räkna med några fula fiskar. Den gigantiska prologen, sophanteringsepisoderna; Lenny Bruce-monologerna och den hårdkokta nunnan i fattigkvarteren är värda att utstå vilka longörer om en borttappad baseboll som helst. Om detta är den bok man ska läsa om man bara har en chans att ge DeLillos författarskap kan diskuteras. Under jord är dock givetvis den av hans böcker som lämpar sig bäst att ta med till en öde ö; den kommer att befolka denna övergivna landmassa med sitt människomyller, med sina ekon mellan kapitlen, med sina kärnfulla formuleringar och ändå låta tystnaden och ensamheten vara intakt. Det är som om Don DeLillo i ett galet ögonblick bestämt sig för att skriva alla sina böcker samtidigt. Vissa av dessa kommer följaktligen att vara lite svagare, men vissa kommer också att vara hans bästa, det vill säga kunna jämföras med vilka som helst.