Jag tyckte att boken var bra och spännande för jag kom in i den så jag läste den hemma och i skolan. Boken handlade om massa mumintroll som hade hus men ett mumintrollen hade inte det och det var vinter. /Eldina
Jag älskar Mumindalen och alla dess invånare men Trollkarlens hatt var inget vidare. När inte språket flyter på lika vackert och med spetsiga, finurliga formuleringar som i Pappan och havet och när berättelsen aldrig riktigt hittar något huvudspår förlorar en bok av den här sorten sin charm. Det blir inte så mycket kvar. Den var gullig, men det var i stort sett också allt
Det tar sig. Tre böcker lästa om mumintrollet och hans vänner, och den här gången är det riktigt bra. Det är roligt skrivet samtidigt som det är riktigt stämningsfullt. Hoppas innerligt att efterföljande böcker lever upp till standarden som här sätts!
Det börjar med en översvämning och fortsätter på en drivande teater. Vi får lära känna Homsan och Misan. Snusmumriken hämnas på parkvakten. Och många andra små äventyr.
En underbar skildring av hur trollkarlens hatt hittades och vilka äventyr den förde med sig. Bland höjdpunkterna finns besöket på hatifnattarnas ö, Tofslan och Vifslans ankomst och den avslutande festen när muminmammans väska återfunnits.
Jag hade kunnat välja vilken som helst av Tove Janssons Muminböcker för jag tycker om dem alla. Där finns en så härlig stämning av verklighetstrogen verklighetsflykt att drömma sig bort i.
Att jag ändå valde att kommentera just Trollkarlens hatt beror på den beskrivning av en trädgårdsfest, med kulörta lyktor i träden, som skildras i slutet. Dessa lyktor tänker jag på var gång vi hänger upp små färgade glasburkar med tända värmeljus i träden runt vår lilla stuga medan sommarskymningen sänker sig i skogen.