Woody har alltid varit självsäker på sin plats i världen och att hans prioritet är att ta hand om sitt barn, oavsett om det är Andy eller Bonnie. Men när Bonnie skaffar en ny motvillig leksak som heter Gaffe till sitt rum, börjar ett äventyr tillsammans med gamla och nya vänner. Det visar Woody hur stor världen kan vara för en leksak. Längs vägen återförenas han med en gammal vän. Boo Peep.
Visa mer
Recensioner
@barnboksfamiljen på instagram
2019-08-27
Betyg 
Den 30 augusti är det biopremiär för Toy Story 4 och vi fick förfrågan om vi ville recensera filmboken med pussel som släpps samtidigt. Eftersom jag på bloggen också vill ha barns perspektiv så frågade jag helt enkelt barnen vad de tyckte. Då fick jag ett rungande ja då de sett de tre första filmerna hemma hos farbror sen tidigare.
I denna bok får Woody vandra vidare till att bli flickan Bonnies leksak. Trots att hon snabbt förlorar intresset för Woody så är ändå han otroligt lokal gentemot sitt barn.
Bonnie ska precis börja förskoleklass och tycker det blir känns väldigt tufft.
Men väl där tillverkar barnen egna leksaker och ”Gaffe” blir till av diverse återbruket skräp. Bonnie blir otroligt fäst vid Gaffe och skiner upp i förskoleklassen.
Gaffe är en pysselfigur som precis som de andra leksaker snart vaknar till liv.
Men Gaffe visar sig vara rätt olik och istället för att vilja vara Bonnies leksak och stöd längtar han till papperskorgar.
Woody och leksakerna får fullt upp med att rädda livshanken på Gaffe och snart får Woody återigen träffa en gammal vän: Bo Peep.
När jag hade läst klart boken så frågade jag vad I (5,5 år) och A (9 år) tyckte. De svarade ”Jättebra!” och ”Bra” efter att ha lyssnat fokuserat. Så visst har boken lockat dem. Speciellt illustrationerna i klassisk Disney/Pixar-stil lockar mina barn precis som många andra.
Jag som vuxen kände mig dock inte särskilt imponerad av boken.
Visst är det väl charmigt att den enklaste hemmagjorda leksak får betyda så mycket för Bonnie.
Men sättet boken är skriven känns mer som ett detaljerat referat av filmen än en berättelse. Högläsningen känns stolpig och allt känns som ett översättningsjobb någon gjort under en vecka utan högre ambitioner att få till en fint flytande berättelse.
Och utifrån genusperspektiv?
Mja, boken är inte så illa man kan tro. Bo Peep är fortfarande klassiskt sockersöt, men i denna bok byts hennes svallande kjol ut till ett par byxor. När hennes får blir stulna blir hon väldigt aktiv och fast bestämd att ta tillbaka dem.
I boken finns det också en en tjej med glasögon och grön neutral t-shirts, så alla flickor i boken är inte representerade med stereotypiskt ”flickiga” kläder, men nästan. Det är såklart roligt att Woody få bli en flickas leksak i boken, men det är samtidigt enbart flickor som leker med dockor. Jag hade gärna sett att berättelsen utmanat åt andra hållet också, rent traditionell är det hårdare normer kring att pojkar inte får välja flickkodade leksaker än tvärtom.
En klar majoritet av bokens karaktär är också vita, av de som är aktiva karaktärer som tillför något i berättelsen så är alla
människor/människoliknande leksaker vita. Tråkigt.
Så jag som vuxen tyckte boken var sådär men barnen uppskattade den. Kanske kan den vara en lämplig inkörssport till barnlitteratur för barn som inte blivit höglästa för tidigare och/eller saknar större intresse. Då kanske denna Disneybok kan locka till vanan att lyssna till högläsning, så kan man sedan spinna vidare därifrån. Det där vet ni som föräldrar bäst 👍
