En klassisk Moyes-roman: intressanta livsöden, levande karaktärer och en vacker intrig som engagerar.Ena stunden är Isabel en firad violinist i en omtalad symfoniorkester. Hon har en attraktiv make, två fina barn och en fantastisk våning mitt i London. I nästa stund har hon förlorat sin man och står ensam på ruinens brant. Mitt i hopplösheten ärver Isabel en herrgård på landet, och när grannen Matt erbjuder sig att ta hand om renoveringen tackar hon ja utan att tveka. Men Isabels omstart i livet visar sig vara allt annat än okomplicerad. Grannen Matt har en hemlig agenda med renoveringen, och det har även hans fru Laura. Fastighetsmogulen Nicholas Trent ser den gamla herrgården som en väg tillbaka till rikedom, och den mystiske Byron, vems ärenden går han egentligen? När Isabel och hennes barn flyttar in i huset, kolliderar livet och drömmarna hos alla inblandade. Hur långt är man egentligen...
Visa mer
Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker
Nja, läste Moyes 2 första böcker som jag nästan blev deprimerad av och även denna har hela boken igen något tungt och vemodigt över sig tyvärr. Man bara väntar på att hon ska ta sig i kragen och vakna upp men det sker alldeles för sent, precis i slutet av boken.
Det var en helt okej roman, men jag hade hoppats på mer. Det fanns varken den fängslade känslan som jag hade hoppats på, Eller några efterlämnade funderingar när man hade läst ut boken.
Blev besviken på denna bok då jag älskat Moyes tidigare böcker. Den var inte dålig men jag fastnade aldrig riktigt för varken handlingen eller karaktärerna tyvärr.
Jojo Moyes framställer kvinnor likt hundar i den här boken: ivriga att vara andra till lags, oförmögna att ta egna beslut eller klara sig utan en försörjande husse vid sin sida. När ägaren inte är hemma sitter hundfrun vid dörren och väntar, och blir orolig när det dröjer. Enda sättet att ta sig ur en strulande ägar-relation är att skaffa sig en ny ägare, med husrum och som kan tjäna pengarna till maten på bordet. Jag blir helt galen av den här bilden och blir så frustrerad på dessa kvinnor som inte tar ansvar för sitt eget liv utan låter sig behandlas på detta vidriga vis! Det är 2000-tal och inte 1800-tal ffs.