Ny diktsamling av Sveriges frivilliga nationalpoet Jag hittade det nya sättet att skriva på i söndags Jag hade det i mina händer Det är borta nu Det försvann Det här är inte ens nära I opposition mot en samtid som har stulit det mesta från honom skriver Elis Monteverde Burrau nya dikter, flera dikter, de här dikterna. En performativ ripost, raka motsatsen till vad som påstås. Eller: »Hur vi dödar det vi älskar eftersom vi hatar skiten«. ELIS MONTEVERDE BURRAU är frivillig nationalpoet. Sedan 2016 har han publicerat flera diktsamlingar och romaner. Hans senaste bok är Ironi för änglar [2023]. Sagt om Ironi för änglar: »Ja, jag tänker använda det, det förbjudna ordet: Ironi för änglar är genial.« Martina Montelius, Expressen »Det är briljant, som vanligt, och samtida på ett sätt som få andra klarar av att gestalta.« Evelina Stenbeck, Aftonbladet
Visa mer
Recensioner
Betyg 
Elis Monteverde Burrau är tillbaka. Eller rättare sagt, han har varit tillbaka ett tag nu, vår frivilliga nationalpoet. Men den här gången är han tillbaka med något som liknar en sorts resignation. Samlingen har fått namnet Till de redan frälsta och det är en titel som lyckas med vad den ska göra. Det är inte för alla. Men kanske inte bara för några få heller.
Per Klingberg i SvD kallar samlingen tråkigt och repetitivt, samma saga men i en ny kostym. Och visst, det finns ett släp här, ett lågvarv som inte riktigt orkar ta sig loss från sin egen ironi. Men att anpassa sig efter kritik som hungrar efter nästa stora ådra av språklig glöd från en poet som redan öst ur sig en halv reaktor? En lika trött åsikt som att kräva kvalitet efter säsong 7 av valfri tv-serie. Trött och lite blaskig åsikt. Gissar att Klingberg tar sitt te efter tredje påsen.
Burrau själv? Han står kvar med sina vita påsar och samlingen av clownen Jac. Med sin Slim Shady-frissa står han naken och fäster blicken i föräldrarnas badrumsspegel. Jag ska inte recensera hans person. Men i Till det redan frälsta är det som att han vänt sig mot sitt yngre jag och funderat. ”Vad händer om jag sänker volymen?”
Handen har också vridit på reglaget. Volymen är lägre för oss frälsta. Det finns mer luft. Mer mellanrum. Men han vrider fortfarande på begreppen likt en Rubriks kub i flinka händer. bland annat twistas Trumps regler för framgång till en barnsligt enkel poetik, och man kan nästan höra hur Burrau fnissar åt idén att ”Det där skrev han medan han glodde på The Apprentice.”
Den som väntar sig ett maximalt a la Karismasamhället eller det där flimret från Nästan terror, bara nästan kanske undrar var den där obegripliga tonen tog vägen. Och ja, det är en annan röst här. Men inte nödvändigtvis svagare. Bara lite mer medveten om sin egen åverkan. Det är fortfarande roligt, det känns, bara med mer eftertanke, mindre galopp.
Och där bland texterna finns dikten Mitt Europa. Aftonbladet-dikten som damp ner på valdagen och nu fått plats här, som ett second hand-fynd från samtidens strömmar. Den passar in. För det här är Burrau i en sorts symbios med en verklighet han tidigare försökte skriva sig bort ifrån. Nu verkar han snarare bara försöka bemöta samtiden med sin typ av grandiosa och detaljskarpa skildringar.
Till de redan frälsta kräver inte samma enorma kulturkapital som tidigare verk, bara ditt sinne och en stund. Det är mindre punk, mer pop. Men pop är inte nödvändigtvis tråkigt. Det är lätt, ja. Men inte lättvindigt. Kanske saknar jag det fullständigt obegripliga. Den där känslan av att läsa Burrau och tänka ”det här förstår jag inte och det är hela poängen”. För allt i livet är inte till för att förstås. Vissa saker ska bara få skölja över sinnet. Burrau var en ironisk poet, han var en obegriplig poet och det var meningen med livet.
Det var kul så länge det varade. Och det är fortfarande kul. Bara på ett annat sätt.
