The Sorrows of An American

Betyg

bra bok i det hela men jag kände aldrig den riktiga läslusten till den här boken. i början har jag svårt att hänga med när mycket av faderns bakgrund tas upp. jag har även lite svårt för när det hoppas allt för mkt i kronologin.

Betyg

En sorgens sång om människors samspel och beröring med varandra. Suggestiv. Skrämmande. Insiktsfull vad gäller det nästan omöjliga i att söka, men kanske finna, det för oss viktiga.

Och vi lär oss mycket om psykiatrin, som med till synes enkla medel öppnar upp våra liv för oss själva och andra.

Betyg

Vackert skriven. Om hur berättelser utvecklar sig i våra sinnen, om hur vad som händer beror av vad vi tror och tänker. Det tror jag den handlade om. Men jag blev inte engagerad i personerna. Jag gillade slutet; kändes rätt på något vis.

Betyg

Jag älskade What I loved. Men denna blev jag aldrig engagerad i. Läste ut den i förhoppningen om att historien skulle utveckla sig på något intressant sätt, men jag blev lite besviken. Tyckte det var lite väl många karaktärer och sidospår, saknade ett driv.

Betyg

En fantastisk bok.

Betyg

Nej, den grep inte tag. Jag förlorade den i psykoanalyserande, alla parallella berättelser och grävande i släkthistorier. Men stämning, vemod och vackert språk ger en (svag) trea ändå.

Betyg

Blev lite besviken och uttråkad på denna, hade väntat mig mer efter att ha läst Vad jag älskade.

Betyg

hittar siri då jag läst mycket av maken Auster. starkt språk, spännande sökande efter sin historia ihop med med viss spänning i parallell story. men lite för mycket undervisande. som om hon vill berätta vad hon kan om psykopatologi i stället för att låta berättelsen själv gestalta det. men språket ger henne en stark 3:a

Betyg

Sorgesång är en berättelse om jakten på sig själv genom sökandet i det förflutna. Huvudpersonen är psykoanalytikern Erik som är van att analysera allt och alla men som efter faderns död och en rad andra omstörtande händelser blir tvungen att rikta uppmärksamheten inåt, mot sig själv. Romanen handlar om att finna och acceptera något främmande, dolt inom sig som måste tillåtas komma upp till ytan. Riktigt starkt skrivet av Siri Hustvedt och som alltid - riktigt riktigt bra!

om hemligheter, ensamhet, kärlek och saknad.

Betyg

Ett hårt liv kan också ha varit ett lyckligt. Det är med denna tankegång jag allteftersom börjar knyta samman historierna i denna bok. Men vägen dit är inte självklar.
Bokens berättarjag, Erik Davidsen, bor ensam på övervåningen i sin Brooklynfastighet. Frun har nyligen lämnat honom och livet ställs under ett nytt sken. Erik är framgångsrik som psykiatriker, omtyckt för sin förmåga till insikt och djupsinnig analys. När den norskättade fadern går bort och Erik, tillsammans med systern Inga, åker från NYC till barndomshemmet i Minnesota för att rensa faderns arbetsrum, väller historierna ut och hemligheterna med dem. Han ställs inför en ny problematik – sin egen tillvaro och familjehistorik.

“Lost cat. Brown and white, thinning fur, torn left ear, blind in one eye, missing tail, limps on right front foreleg. Answers to the name of Lucky.“

Vi får en berättelse om det hårda livet som immigrant i sekelskiftets USA, om världskrig och elfte september. Det blandas friskt av minnen och glömska, förlåtelse, av livslögnens uppdagande och bieffekter. Och möjligen av en kärna av värde.
Eriks yrkesroll speglar sig tydligt i texten och vi får en grundlig genomgång särskilt av drömmens psykologi. Drömmen som yttrar sig på otaliga vis. Den visionära och bräckliga drömmen om det nya landet, om löftena, friheten och möjligheterna, liksom den nattliga drömmens och dess egentliga betydelse, sett till nuet och det förgångna.
Erik upprepar sitt undermedvetna mantra ”I’m so lonely”, men står på intet sätt ensam i fokus. Allteftersom vävs han allt mer samman med systern och hennes tonåriga dotter Sonia. Och på den tomma bottenvåningen flyttar den vackra Miranda in med sin filosofiskt brådmogna 6-åriga dotter Eglantine och tillför en nyans till Eriks ensamhet och samtidsgroll.

Författandet är skickligt, men framförs med en aningen hackig kronologi. Kunskaperna lär ha krävt omfattande research och ett svällande intresse. Språket är målande och liknelserna stundom svidande snygga, stundom amerikanskt övertydliga. Ändå är det ganska sent i boken som jag ändrar uppfattning, från ett nej till ett ja. Det känns länge som om jag inte släpps in. Det kan ha att göra med det lilla jag missar då engelskan inte är mitt förstaspråk. Det kan också vara så att mina förväntningar låg något för högt efter What I loved. Men den kommer till mig bit för bit, om än i sista stund, ja kanske till och med i efterhand och då håller jag med: ”We want a coherent world, not one in bits and pieces”.

Betyg

Det ord som kommer för mig är spretig.

Betyg

Jag förstår att den breda medelklassens bourgeoisie tycker om det här. Välskrivet, lättsmält - men ärligt talat ganska ointressant.

Betyg

Lite medelmåttig (Siri kan bättre), seg sirap i böran med krigs-breven etc men sedan rann det på bättre...

Betyg

Min recension finns här: http://www.bokmania.net/2009/08/sorgesang.html

Betyg

Fastän jag verkligen gillade Vad jag älskade så sköt jag upp läsandet av The Sorrows of an American ganska länge - den lät så deprimerande. Titeln i sig, och så är huvudpersonen Erik en medelålders psykoanalytiker i New York, bland vars sorger vi finner hans fars död, hans obesvarade känslor för sin hyresgäst, en handfull familjehemligheter som börjar komma upp i ljuset, samt 11 september-katastrofen.

Och ja, det är mycket sorgligt i boken, men den är inte så deprimerande som den låter. Mycket tack vare Eriks - eller för all del Siri Hustvedts - medkännande, mångbottnade hantering av frågorna som dyker upp. Bland annat verkar Eriks - och Hustvedts - terapimetod vara centrerad (vilket är fel ord) runt story. Vi behöver historier för att förstå våra liv och vad som händer oss.

"Telling always binds one thing to another. We want a coherent world, not one in bits and pieces."

Men del av det är också hur medierna genast gjorde hjälteberättelser av skildringen av 9-11 för att täcka över skräcken. Inte för att det hjälpte dem som faktiskt var där.

"Trauma isn't part of a story; it is outside story. It is what we refuse to make part of our story."

Vid ett tillfälle, i jakten på faderns hemligheter, träffar Erik och hans syster Inga två dockmakare som gör väldigt realistiska små dockor, alla med sin egen tragiska historia.

"What comes first," I asked, "the story or the doll?"
"Why, the story, of course. Couldn't make 'em without knowing who they are and what's happened to them."

Ungefär som för en romanförfattare? Men också för en människa: vem man är och vad som har hänt en är historien man berättar för sig själv för att skapa sig själv. Och detta gör Erik och Inga och deras närmsta. De analyserar och kommer till insikter - och blir väl inte direkt lyckligare av det (snarare tvärtom ibland), men blir iallafall liksom mer delaktiga i sina egna liv. Det är tur att de har varandra att prata öppenhjärtigt med, dock, annars skulle nog flera av dem slutat som några av Eriks patienter.

Ett annat återkommande tema är "en annan värld" - det var en annan värld far och farfar levde i under Depressionen, mor kom till nya världen USA från Norge, far kom hem till en annan värld när han kom hem från kriget, det var en annan värld före 9-11 och en annan efter. Men vi skapar också egna andra världar - genom fiktion, i drömmar, i våra minnen - framför allt: genom språket. (I en roman med New York-intellektuella i huvudrollerna? Who'd have thunk?!)

Drömmar ja, Erik är psykoanalytiker, klart att ämnet kommer upp (under en middag).

"The nonsense theory of dreaming ... doesn't explain why dreams are narratives."

Nej, men vårt behov av historier förklarar kanske det? Och på middagen går de direkt vidare till att diskutera att Ingas mans romaner ofta använde sig av drömmens struktur för sina berättelser, vilket är motsägelsefullt samtidigt som det inte är det.

Även The Sorrows of an American har på sätt och vis en drömstruktur för berättelsen, ett hoppande mellan scener och historier som ändå spelar in på varandra hela tiden. Vilket är helt realistiskt: man går ju ständigt från en händelse och en roll till en annan, men ens tankar kan vara överallt hela tiden.

Detta dras (tyvärr) till sin spets i de sista sidorna, i någon sorts stream-of-consciousness nu-ska-jag-berätta-vad-det-är-du-har-läst onödig och litet olustig lyckligt-slut-sammanfattning. Jag hade inte väntat mig att reta mig på ett positivt slut i en sorglig, ganska deprimerande roman, men so it goes.

(Hm; ganska osammanhängande text, skriven ett tag efter läsning och medan jag var sjuk...)