The Rum Diary

Betyg

Snabb i vändningarna och med en igenkännande ton.

Betyg

Ännu en bok av Thompson som egentligen inte handlar om något, men tonen finns där och den är allt.

Betyg

Ännu en bok av Thompson som egentligen inte handlar om något, men tonen finns där och den är allt.

Betyg

En bok som handlar om absolut ingenting, bara massa fylla utan någon handling

Betyg

Lättläst, bra flyt i språket.

Betyg

Läste för några år sedan Fear and Loathing in Las Vegas och trodde denna bok skulle hålla samma vansinnestempo, men icke. Fortfarande är huvudtemat berusning och allt annat något som händer för att det måste hända. Läsvärd bok om romfulla journalister som mest beter sig som fyllehundar hela dagarna medan de mellan romsurplandet bedriver någon form av journalistiskt arbete.

Betyg

På en bokrea för några år sedan köpte jag en bok jag inte trodde jag behövde. Det är så bokreor fungerar. Jag fastnade för bilderna i AMMOS (American Modern Books) soffbok "Gonzo".

Hunter S Thompson dök på allvar upp i mitt liv på Journalisthögskolans reportagekurs. Jag tror inte vi fick läsa något av honom. Han ansågs för ofin. Men han svävade där ovan när vi läste Capote, Wolfe, Kramer, Kapuscinski och Dagerman. Det var i den vevan. Då han sköt sig i huvudet utanför sitt hem i Aspen, Colorado. New Journalism var drömmen. Gonzo lite för farligt. FÖR personligt.
“So we shall let the reader answer this question for himself. Who is the happier man, he who has braved the storm of life and lived, or he who has stayed securely on shore and merely existed?”
Svartvita bilder fångar Thompsons alla epoker. Från ungdomens lustfyllda äventyr i “The lost high way” via "The Campaigne trail" i Aspen 72 till de sista årens allt mer bisarrare jakt på kickar. Förordet har vännen Johnny Depp skrivit. Det är befriande hur vacker fotokonsten var innan digitaleran. Får god lust att plocka upp min gamla Konica och köpa en 36:a Kodak och börja om.

60-talets “Rum diary days”. Puerto Rico. Thompson sitter, till synes, bekymmersfri i boxershorts och en t-shirt med pipan i munnen och knappar på sin reseskrivmaskin. Han är 22 år. Kanske skriver han på en novell? Man kan nästan känna sanden under fötterna på kontorets trägolv. Palmerna svajar i vinden. Atlanten slår mot San Juans strand. En öppnad Amstel. Innan det är dags att återigen packa bagen och styra kosan mot Big Sur i Kalifornien. Där han bland annat jobbade som säkerhetsvakt. Några år innan det beryktade Hells Angels-repet som tog honom själv upp på en annan nivå.

Långt senare. 1998. Dyker den upp. Novellen “The rum diary”. På svenska “Romträsket”. Sju år innan Hunter S Thompson tog livet av sig med den där kulan som han talade om så länge.
I Romträsket reser hans alter ego Paul Kemp till Puerto Rico för att ta jobb på den engelskspråkiga tidningen The Daily News. Kemp dimper rakt ned i en värld full av lycksökare utan moraliska betänkligheter. Med längtan efter snabba kickar och drömmar om att lyckas på övertid. De flesta på förhand dömda till glömskans bakgård. En värld där den effektivaste valutan mot krossade drömmar är flaskorna med rom.
“En gång i tiden hade jag varit likadan. Jag ville ha allt, och det fort, och inget hinder hade känts stort nog för att stoppa mig. Sen dess hade jag lärt mig att en del saker var större än de såg ut på avstånd, och nu var jag inte så säker längre på vad det egentligen var jag kunde vinna, eller ens om jag förtjänade det. Jag var inte stolt över att ha insett detta, men jag tvivlade aldrig på att det var värt att veta.”
Det är sådana frågor Thompson brottas med. Där i San Juan framför sin skrivmaskin med pipan i munnen på ett sandigt kontorsgolv. 22 år gammal. Rädslan för att “going over the hill”. Bli gammal. Här finns absurditeten och mänsklighetens kaos skildrat via tidningsvärlden och journalistiken. Ibland med en humor som får mig att skratta till mitt bland folk på tunnelbanan. Ursäkta att jag blir glad. Men jag sitter med en kompis här som berättar en jäkligt rolig story. Någon som ska med på en Mojito sen? Kanske var den här perioden i San Juan för Thompson vad åren i Paris var för Hemingway, jag vill få det till det när jag tittar på bilderna i min soffbok köpt på bokrean.

I Septembernumret av Roling Stone 2005 publicerades den note som Hunter S Thompson lämnade efter sig till sin frun Anita. “Fotbollssäsongen är över”:
“”No More Games. No More Bombs. No More Walking. No More Fun. No More Swimming. 67. That is 17 years past 50. 17 more than I needed or wanted. Boring. I am always bitchy. No Fun — for anybody. 67. You are getting Greedy. Act your old age. Relax — This won’t hurt.”

Betyg

Hunter S Thompson är verkligen en mästare på att beskriva sinnelag. Man känner stämningen och rastlösheten från direkten. Ibland blir det dock lite väl mycket rena beskrivningar av vad som händer t.ex. "jag gick dit, satte mig där, drack det, åkte vidare dit" utan beskrivning av omgivningen. Boken har en stark Thompson-känsla utan att vara allt för lik Fear and Loathing.

Betyg

Gillar man Thomspons språk och hans karaktärer samt deras sätt att överleva på "här i världen" kommer man förmodligen gilla den här.

Betyg

Trodde den skulle vara bra, men boken tilltalade mig inte alls. Förstår faktiskt inte hypen alls. Pratigt språk och buffliga karaktärer. Nej, det funkar inte.

Betyg

Tippar nästan över till en fyra. En avslappnad bok om inte så mycket (till att börja med), men den är skönt skriven och på slutet händer allt på en gång. Absolut läsvärd. Nu återstår bara att se filmen.

Betyg

Nu har jag läst ännu en roman av den minst sagt originelle författaren Hunter S. Thompson. För de flesta är han mest känd för att det gjorts film av hans tidigare bok "Fear and loathing in Las Vegas". Den boken var ganska flummig precis som filmen och den gav verkligen ett starkt sken av den där speciella gonzo journalistik som Thompson gjort sig känd för. Den här boken är väldigt annorlunda om man jämför med "Fear and loathing in Las Vegas". Den enda likheten är att huvudkaraktären är journalist och att boken förmodligen till viss del är självbiografisk.

Denna gång är huvudkaraktären Paul Kemp. En frilansande journalist som provar lyckan i San Juan, Puerto Rico. Där får han jobb på en engelskspråkig tidning som kämpar för sin överlevnad. Här försöker Paul så småningom skapa sig ett nytt liv fyllt med romdrickande, nakenbad och snygga brudar. Ska denna dröm hålla i sig eller gå helt käpprätt åt helvete?

Det är i stora drag den historia vi får ta del av. Thompson skildrar på ett väldigt målande sätt hur journalisters drömmar såg ut under det 50-tal då boken utspelar sig. Det är lätt att slitas med och bli avundsjuk på all den lyx och de äventyr de upplever under sin vistelse i det tropiska paradiset. Men det är också en skildring av vad som kan hända om allt går fel och man förlitar sig på fel typ av människor. Det är många intressanta karaktärer man får lära känna under resans gång. Ingen direkt man får sympati för. Men man vill ändå se hur det går i slutändan.


Nu undrar jag bara om filmen kommer att hålla lika hög klass. "Fear and loathing in Las Vegas" lyckades de med. Och den var sjukt svår att förstå sig på ibland. Man visste sällan vad som verkligen hände i den boken och vad som var hallucinationer från droger. I den här romanen är det mer en begriplig berättelse om maktkamp inom journalistiken som står i fokus. En sak som är till filmens fördel är att Johnny Depp även gör huvudrollen i den. Man får se vad det blir av det hela.

Men boken var bra i alla fall. Kan starkt rekommendera den.

Betyg

En av de bästa böcker jag någonsin läst. Hunter fångade känslan som ingen annan, varken från förr eller framtid. Rekommenderas starkt, särskilt under vintern när man kan behöva drömma sig bort till varmare dagar.

Betyg

Helt OK, men jag hade väntat mig lite mer galenskap från gode Hunter. S.
Atmosfären i boken är riktigt skön, men jag tycker inte att jag rycks med i den karibiska galenskap som beskrivs.

Betyg

Lätt en av de bästa böcker jag läst! Avslappnade, lugn och rom-fylld (=