The Mysterious Island

Betyg

I detta öde ö-äventyr får vi följa den amerikanske ingenjören Cyrus Smith som tillsammans med fyra andra män blir strandsatt på en ö i Stilla havet. Där bygger de tillsammans upp ett helt litet samhälle och ordnar sig en dräglig tillvaro. Liksom det brukar vara i Vernes böcker står uppfinningsrikedom, vetenskapligt kunnande och handlingskraft högst upp på listan. Det faktum att Cyrus Smith är ingenjör påpekas ofta, och hans briljanta färdigheter i alla vetenskapliga och tekniska områden tycks det inte finnas någon gräns för. Smith, gruppens självklara ledare, hyllas nästan som någon slags allvis gudom av sina kamrater: deras tillit till honom är obegränsad. Och det har de inte fel i, ty under tillvaron på denna öde ö, dit de kommer med endast kläderna de har på kroppen att tillgå, uppnår deras lilla samhälle en imponerande, för att inte säga fullständigt orealistiskt hög teknisk nivå.

Inte nog med detta, de fem männen är också av en rent omänskligt optimistisk och renhjärtad karaktär. Aldrig nämns det med en enda mening att några av de strandsatta herrarna skulle blivit osams, eller särskilt förtvivlade.

Tyvärr medför figurernas orealistiskt smärtfria tillvaro på ön att boken helt enkelt extremt sällan blir det minsta spännande. Det händer bara inte så mycket mer än att de fortsätter utveckla nya tekniska innovationer.
En annan sak som kan vara lustig eller olustig beroende på läsaren, är att boken idag framstår som riktigt politiskt inkorrekt. Man är inte förvånad över att många djurarter idag är utrotningshotade, efter de fem männens framfart i denna bok! Medan Cyrus Smith introduceras som ingenjör, en annan som tidningsman, en tredje som matros, så introduceras Nab som ”en tjänare, som var [Cyrus Smith] hängiven i alla livets skiften. Det var en neger, född på ingenjörens gods.”

Höjdpunkten, eller kanske lågvattenmärket, kommer dock senare i boken när männen fångar och tämjer en orangutang. De ger djuret mänskliga kläder, och uppfostrar det till att vara tjänare i deras koloni: ”[Jup] blev utomordentligt väl dresserad av Nab, och man hade kunnat säga att negern och apan förstod varandra. Faktum var att de hyste en stor ömsesidig sympati.”

Det är förstås svårt att kritisera Jules Verne för denna politiska inkorrekthet, då boken är över 130 år gammal. Att boken från modern synvinkel verkar hylla vit kolonialism lika mycket som tekniska framsteg är ganska roande, men det kanske kan ursäktas med tanke på tidsperioden.

Mindre roande är bristen på spänningsmoment, och de mycket tama karaktärsbeskrivningarna. Man får knappt någon känsla för skillnaden mellan de olika männens karaktär. Alla är de intelligenta, kunniga, händiga, fullärda, modiga, starka och optimistiska. Deras bakgrund är minimalt återberättad. De är fast i månader och åter månader avskilda från omvärlden – har de inte någon familj som de saknar? Fruar och fästmör? Vem vet, knappt nämns ett ord om deras inre sinnevärld.

I sammanfattning märks det smärtsamt tydligt att boken har många år på nacken. Både berättarteknik och ideologisk kompass känns väldigt mossig. Figurerna berör inte och den är helt enkelt inte spännande. Bådar inte gott för en äventyrsroman, kanske.

Betyg

Som vanligt fantasieggande, men denna gång blir det kanske lite för mkt positivistisk katalogaria över det hela. t.o.m. för att vara Jules Verne. Dessutom ogillar jag att som deus ex machina plocka in hjältar från gamla avslutade äventyr. Sista sidorna alldels för snabbt hoprafsade för att bli klar. Men visst är inledningen storartad.