
When her journals began, 34-year-old Oates was already a recipient of the National Book Award (1969), with many O. Henry awards, and others, under her literary belt. For all her warm critical reception, however, the author had been (and would remain) fairly reticent about the personal details of her life and background. Housed in her archive at Syracuse University, the journals run to more than 5,000 single-spaced typewritten pages. This volume focuses on excerpts from that first decade, 1973-1983, one of the most productive of Oates' long career.
Visa mer
Recensioner
2012-06-29
Betyg
Det finns en underliggande pretention och eftertanke som gör det svårt att ta texterna som rättfram dagbok, men den är - som allt Oates skriver - finstämd och stundtals briljant.
Betyg
För mig var denna en helt fantastisk upplevelse att läsa: En dagbok, som trots sin totala avsaknad på skvaller och intima blottlägganden, är både avslöjande och djupt personlig. JCO försöker sätta ord på sin kreativa skrivprocess och sitt skapande. När dagboken inleds 1973 är hon precis i början av sitt stora genombrott. När den slutar 1982 är hon 43 år och världsberömd. Trots detta sker inga stora förändringar i hennes vardag; den följer samma jämna rytm som tio år tidigare. Som läsare undrar man hela tiden hur hon hinner producera som hon gör! JCO:s fråga är och förblir emellertid istället varför hon - som är så normal och välanpassad - fått rykte om sig att vara neurotisk, spröd och rent av galen. Solklar femma från mig som är helsåld på Oates!
2010-04-19
Betyg
Nja, lite väl långsamt och eteriskt - men den ger en inblick i hennes långsamma och eteriska liv. Är nyfiken på dagböcker av senare datum
Betyg
Jämfört med Noréns dagbok är det här en långtråkig historia. Han talade bara om vad som hände. Hon har en massa filosofiska tankar, som verkar väl flummiga ibland. Dessutom är allt är så trevligt och folk så förtjusande. Hon talar ofta om folk är snygga eller om dom är tjocka eller smala. Hon gillar inte tjocka. Fattar inte att en så duktig författare är en så avstängd person. Kanske är redigeringen en faktor som försämrat boken. Huva, Men jag ska kämpa mig igenom till slutet. Av pliktskäl