The Joker

Betyg

Antingen så förstod jag inte den här berättelsen alls, eller så var den helt meningslös. Jag hoppas på det förstnämnda för det känns så tråkigt, och tidsslösande, om det är det andra alternativet.

Man får följa Jonny Frost från hans väg ut ur fängelset, och hans resa från att vara en vanlig bad guy till att bli Jokerns högra hand. Om nu det är en resa att avundas.. Frågan är vad som egentligen händer. Joker bråkar lite med Two Face, battlar lite med några killar på en bar, snor pengar och försöker reta upp Batman. Allt utan riktig mening. Vilket det såklart inte behöver ha - det är Joker vi pratar om, hallå, jag vet. Men han gör ändå alltid allt med ELEGANS. Han är ta mej tusan GALEN med ELEGANS. För mig är han galen på randen till genial, han är Dumbledore som tagit steget över till fel sida, han är Batmans nemesis och allt det Batman inte är i en snygg twist - men inte här. Här är han typ den tjackade killen i GTA, eller någon i Pulp Fiction: hög på piller och orationell i sitt handlande men inte någonstans genialisk. Bara patetisk, sorglig. Vilket kanske är poängen men då tycker jag inte den framgår tillräckligt tydligt.

Jag funderar en sväng på ifall det kanske är så att Jonny Frost egentligen symboliserar Jokerns inre. Att han egentligen inte finns, att det bara är en del av Jokerns personlighet som han hela tiden för dialog med. Om så vore fallet vore hans ständiga mockande av Harvey Dents scitzofreni och dubbla personligheter passa in, och även namnet känns till viss del rätt. Det sägs ju att Jokern ibland tar sig aliaset Jack White, vilket inte är allt för långt från Jonny Frost. Ur den synpunkten blir slutet riktigt bra, och vi får till viss del en förklaring på varför Jokern blivit den han är. Hur det oåterkalleligt slår slint inför Batman, till sist. Men jag får inte riktigt ihop den tolkningen så att det passar. Jag är osäker på om det är så boken ska läsas, eller om jag tolkar in för mycket. Det kanske är så att jag vill att berättelsen ska vara bättre, och ha en djupare poäng, än vad den egentligen har.

Betyg

Håller med i många avseenden. Suggestiv, obehaglig, lite stötande. The Joker görs mänsklig (alltför mänsklig?) likväl fullständigt obegriplig. Ett våldsamt bipolärt monster, likväl odiagnosticerad och friskförklarad, det senare lika oförklarligt som varför densamme släppts ut från Arkham. Nästan lika obehaglig är den stumma Harley Quinn, som inte har tilldelats en enda replik, vilket förstås är ett medvetet drag. Det finns en ambivalens mellan karaktärens position som rekvisita - och möjlig matriark. En anmärkningsvärd scen är en inverterad striptease. Kläder går på, inte av, och någon förlorar sitt skinn (bokstavligt talat) - vilket väl har ett slags poetiskt lyster över sig. Batman är också upphöjd till transcendens, nästan lika obegriplig som antagonisten. Narrationen sker genom en underhuggare, vilken erbjuder initierade men fullständigt oförklarliga inblickar i ett vansinnigt hus och en vansinnig stad. Att inte ge Joker själv subjektspositionen som protagonist, i synnerhet ur första person, var klokt. Det säkerställer att gåtan förblir intakt.

Denna stör mig, men jag har inte bestämt mig för om det är på ett bra eller dåligt sätt.

Okey, jag har bestämt mig. 'The Joker' stör mig på ett bra sätt.

Betyg

Ingen av de bättre serieromanerna med Batman-tema. Intressant idé, som tyvärr kunde varit bättre. Men slutet lyfter berättelsen rejält!