
Written by Neil Gaiman; Art by John Bolton, Charles Vess, Paul Johnson, and Scott Hampton A quartet of fallen mystics dubbed the "TrenchCoat Brigade "is introduced in this first collection of the adventures of Timothy Hunter. John Constanine, the Phantom Stranger, Dr. Occult and Mister E take Hunter on a tour of the magical realms. Along the way he's introduced to Vertigo's greatest practitioners of magic and must choose whether or not to join their ranks.
Visa mer
Recensioner
Betyg
OK nu har jag läst ut den första boken för det här året. Precis som förra året rör det sig om en grafisk roman, eftersom jag fick så smått panik när jag kikade in på Goodreads och såg att jag låg 1 book behind of schedule. Behind of schedule är det värsta man kan vara så jag gjorde en, om inte fuskis, så iallafall en TAKTISK insats och gav mig på The Books of Magic av Neil Gaiman som jag inhandlade på en polsk bokhandel för 25 PLN när vi var där (vilket i runda slängar blir 56 svenska kronor, vilket i sin tur är helt galet pris för ett seriealbum som det här). KAP.
Grejen är bara, att jag inte riktigt förstår hajpen kring Gaiman. Alla verkar älska allt han rör vid och lovprisar hans blotta existens. Jag har nu läst ett litet gäng av hans böcker (Coraline, The Graveyard Book, Sandman vol 1, Oceanen vid vägens slut och nu denna) och jag måste säga att jag står handfallen inför min egen oförståelse. I. DON'T. GET. IT. För att uttrycka mig milt. Sandman var förvisso otroligt bra, men i de andra, och den här också, känner jag hela tiden att något saknas. Det är som att de når fram till 80%, är spännande och fina och creepy och allt det där, men inte helt ut.
Det går mig liksom helt förbi. Vad handlade The Books of Magic om, egentligen? Oklart. Eller ja, den handlade om Timothy Hunter som får en förfrågan om ifall han tror på magi, och sedan får följa med fyra olika män in i olika magiska kontexter för att mer komma till insikt om vad magi egentligen är för något. I det som varit, det som är nu, parallellvärlden och i det som komma skall. Jag kände igen mycket från Sandman (även om jag ju bara läst första delen) och det gjorde antagligen att jag greppade en eller annan procent mer än vad jag skulle gjort annars, men ja, nä, jag förstår inte. Förklara gärna om du har läst den och älskade den. För visst är det bra, jag är fascinerad av Gaimans fantasi, men jag förstår inte vad han vill ha sagt.