
Pihoja peittää asvaltti, kerrostalot ovat betonia ja kasvot kovat kuin kivi. Ollaan Göteborgin lähiössä, Gårdstenissa, quot;kivipihassaquot;. Piikkisistä puskista lapset voivat löytää palautuspulloja ja kaduilta tupakantumppeja. Teinit roikkuvat toimettomina puolityhjällä torilla ja rappukäytävissä.Miiralla on trimmattu stendari. Hän tönäisee Veraa, joka tönäisee takaisin. Nauraa niin että kyynelet valuvat. Äidin vikkelä moppi piirtää kahdeksikkoja, kerros kerrokselta, pyyhkii sammuneen juopon ympäriltä, hankaa nurkkia ja listoja. Katossa näkyy tupakansytyttimen jälkiä, seinissä ja ikkunoissa räkäklimppejä, nuuskamällejä ja potkunjälkiä. Nistit osaavat karatea. Niillä on veitset. Koulunpihan roskikset palavat. Miira on syntynyt Ruotsissa, mutta ruotsalaisten silmissä hän on aina vain maahanmuuttaja, jonka on opiskeltava ruotsia toisena kielenä. MuttaMiira on erilainen kuin muut tytöt suomiluokalla....
Visa mer
Recensioner
Betyg
Miira växer upp i en arbetarförort i Göteborg på 1980-talet. Föräldrarna kommer från Finland. Själv föraktar hon allt som har med det finska att göra. Modern är städerska och pappan försäljare. Själv tänker hon bli statsminister. Hon tvingas gå i en "finneklass" fastän hon egentligen inte vill. Hon är hetlevrad redan som barn, hon tar inte skit från någon, allra minst när det kommer till pojkarna i klassen som klarar sig undan straff från lärarna på ett sätt som inte flickorna gör och allra minst Miira. Hon får snart en vän i Vera och de börjar supa, röka och stjäla. Någonstans finns det dock en längtan efter något annat och större för Miira...
Jag tycker det här är en väldigt svår bok att recensera. För mig pendlar den mellan en 2:a och en 4:a. Den är intressant och Miira är en fascinerande karaktär då hon är både befriande och ganska så tröttsam i längden att följa.
Men språket är ett massivt problem för mig. Jag hade blivit förvarnad om språket i den här boken, men jag var ändå inte beredd. En blandning av göteborgsslang och mängder av könsord och svordomar. Nu är jag inte det minsta pryd av mig, men i längden blev jag så trött på detta konstanta svärande med könsord hit och dit. Den är säkerligen realistiskt skriven eftersom den är skriven ur ett problembarns vokabulär- men jag önskar ändå att den var skriven på ett annat sätt, med mer djup och utveckling. Jag hade gärna sätt att den var skriven ur fler karaktärers perspektiv. Sedan förstod jag mig aldrig riktigt på Miiras förakt för Finland och det finska?
Det här är en bok som jag ärligt talat kan säga att jag inte orkat läsa ut för hand men som ljudbok med författaren själv som inläsare, gick det ändå ganska bra.
Jag hoppas att de resterande böckerna har ett annat språk.
2021-12-14
Betyg
Ett starkt dokument om att växa upp i utanförskap och med ett samhälle och vuxna som sviker. Det är både kaxigt och tidvis roligt men blir också lite tjatigt.
Betyg
Blir bara förbannad när jag läser den här. Visst, det är inte lätt att vara invandrarbarn och inte godkänd som riktig svenne, men det är ingen ursäkt för att börja prenumerera på svennars regler om hur livet eller man själv borde vara. Man får helt enkelt inte sälja sig så billigt. Att skämmas över sitt ursprung är i paritet med andra former av fosterlandsförräderi, och Hetekivi kan gömma sig under den sten hon fått namn efter.
Betyg
Redan i bokens första mening slåss hon - Miira - för att försvara sig mot reella och upplevda oförätter och för att hävda sin självständighet. Och för att kämpa mot de utgångspunkter som livet gett henne. Hon slåss för sitt liv och sin framtid. Men lyckas hon? Vet inte. Kanske, kanske inte.
Betyg
Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland är ett språkligt äventyr där författaren kontinuerligt utmanar språkets gränser. Nyorden haglar, vilket gör mig lite lyckligare i språksjälen. Miira beskriver sitt nya hem som ohemmigt, hon tankehälsar, tanketykar sig och tankeskickar bilder och hon är instängd i finneballebubblan.
Ingenbarnsland är en socialrealistisk resa till åttiotalets betongklädda Gårdsten och Bergsjön där kampen för att komma bort är lika stark som kampen för att passa in.
Läs mer: http://litteraturkvalster.wordpress.com/2012/12/28/ingenbarnsland/
2012-05-02
Betyg
Blir lite tjötigt rätt snart i boken med ilsken flicka som är arg på alla och gör allt som är förbjudet så ofta som möjligt. Idéen med att beskriva 80-talets förortsSverige är inte så ny, men att skriva "fula" ord har blivit en kliché och känns inte längre lika fräscht.
Betyg
När jag läser romaner kan jag uppleva att behållningen är att få gå in i en annan miljö, möta en annan tid eller kliva in i någon annans mockasiner. I boken Ingenbarnsland får man följa Miira genom skolåren i en stenhård förort i Göteborg på 1980-talet. Hon föds i Sverige av finska föräldrar och måste gå i den hemspråksklass som mamman stridit för att få. Hon kunde ha varit en släkting till Lisbeth Salander, har samma starka integritet och auktoritetsproblem. I skolan får hon får "bra förstånd" i uppförande och ordning bara när hon är tyst och inte säger emot. Trots smeknamnet Einstein blir skolan en svår prövning.
Berättelsen är en arbetarklasskildring om föräldrar som har slitsamma jobb som fabriksarbetare eller städerskor, barn som lämnas utan stöd från de vuxna och som har negativa förväntningar på sig från lärarna. Hemspråksklassen (finneballeklassen) och finsk kultur beskrivs som en black om foten som gör barnen halvspråkiga och försämrar deras utgångsläge istället för det omvända. Miira kämpar också mot pojkars och äldre mäns blickar och tafsande i en värld som är grovt sexualiserad och alkoholindränkt. Trots sociala problem i omgivningen (hennes egen familj beskrivs relativt positivt) tänker Miira inte låta sig förtryckas - hon ska bli statsminister eller hjärnkirurg.
Ingenbarnsland kan jämföras med Susanne Alakoskis debut Svinalängorna som utspelar sig i samma typ kulturella miljö, cirka tio år senare. Eija Hetekivi Ohlssons roman, som bygger på hennes egna erfarenheter, ger mig nya tankar om varför en smutsig och övergiven förort blir grogrund för förstörelse och pyromandåd. Den är svart med få ljuspunkter,och det grova talspråkets blandspråk stör mig ibland, men fungerar för det mesta ändå som ett sätt att gestalta den tuffa miljön. Det som lyfter är Miiras kamp för att ändra det sociala arvet. Jag funderar på om skolan, som bara skildras med en positiv lärare, har förändrats till det bättre sedan 80-talet.
(Publicerad i Norran den 4 februari)