Syskonkärlek

O'Flanagan, Sheila

| 2009

223

Syskonkärlek är berättelsen om Romy Kilkenny och hennes familj. Romy jobbar som arkeolog och reser runt i världen på olika tillfälliga jobb. Hon tror sig ha funnit sin plats på jorden i Australien, där hon trivs med både jobb och Keith killen hon delar bostad med. Men när hon med kort varsel tvingas hem till Irland för att ta hand om sin sjuka mamma vänds allt upp och ned. Plötsligt måste hon konfrontera allt det hon velat fly från: sina två halvsyskon Darragh och Kathryn, båda framgångsrika och lyckade på alla vis. Och Veronica, hennes vackra och glamorösa mamma, som alltid sett ut att vara tjugo år yngre än hon verkligen är. Romy har alltid ansetts vara familjens svarta får som inte velat ta ansvar och helst tillbringat sin tid med att gräva i lera efter gamla skelett. Hemkomsten blir mer problemfylld än Romy kunnat ana. Hennes syskon motarbetar henne, hennes pappa har gift om sig och...

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

Sara Eriksson

2020-12-13

Betyg

Det tog ett bra tag att komma in i boken, men vände i slutet och avslutades på ett väldigt charmigt "chic lit " vis.

Emma Hortlund

2016-07-27

Betyg

Lättläst och halvtråkig chick-lit. Alla dialoger känns krystade, töntiga och overkliga. Översättningen innehåller en hel del småfel.

Sofia Grundtman

2014-11-02

Betyg

"Skönhet kunde nog vara en förbannelse lika väl som en välsignelse"

Lillemor Saxfors

2014-04-03

Betyg

Kanonbra.

Louise Olsson

2013-08-21

Betyg

En fantastisk boken

Moa Djurfors

2013-05-24

Betyg

Lite tråkig och ganska förutsägbar bok..

Monika W

2011-09-20

Betyg

Jag gillade denna. Den fick mig att känna det mesta man kan känna, jag skrattade, jag blev arg, frustrerad, fly förbannad och uppgiven. Och till sist glad då, eftersom det här är en chick-lit bok så är ju det lyckliga slutet givet. Visserligen grät jag aldrig, riktigt så starka känslor kunde boken inte locka fram, men annars var det mesta med.

Syskonen och mamman gjorde mig alldeles konfys. Inte kan det väl bli så här illa? Själv kommer jag från en "kärnfamilj" som faktiskt fortfarande håller ihop. Så det här med skilsmässobarn har jag ingen egen erfarenhet av, men sambon har både hel- och halvsyskon. Där är alla vänner och skilda föräldrar umgås på kalas, som normala människor, så där har jag heller inget att jämföra med. Jag kan däremot föreställa mig att om man växer upp och hela tiden får höra att man är mindre värd, då blir man mindre värd. Får man höra något tillräckligt ofta så blir det sant.

Jag tyckte det var lite oklart om alla oförätter som Romy tyckte sig ha blivit utsatt för, faktiskt hade hänt eller om hon tolkade allting i svart, men att hennes bror var ett kräk framgick med all önskvärd tydlighet. Och att han led av kraftig psykologisk projektion var också ställt utom allt tvivel. Han och hans fru gjorde mig fullkomligt tokig. Mamman var inte heller så lite otäck, med sin åldersnoja och stereotypa barnuppfostran.

Romy blev jag också lite irriterad på, hon betedde sig ofta som ett kinkigt litet barn som tycker att alla andra är dumma och att allt är orättvist. Lite mer jävlaranamma hade inte skadat. Men det är nog lätt att falla tillbaka i gamla roller när man återförenas med sin familj.

Slutet blev lite för sockersött och också ganska abrupt. Helt plötsligt var det bara slut, det gick helt enkelt lite för fort där.

Lite måste jag också klaga på korrekturläsarna. Det var väldigt många "genusfel", en i stället för ett och tvärtom, vilket gjorde att jag blev lite grinig.

Boktipsets estimerade betyg var 3.4, jag ger den 3.5.