Svårläst

Ericsdotter, Åsa

| 2010

Flag from sv

50


En roman lätt att älska Han vet inte, man vet aldrig med henne. Hon är svårläst, drar sig undan just när man får tag.Svårläst är en roman om tvåsamhet. Om en kvinna som slits mellan behovet av att vara ensam och önskan om två namn på dörren; en berättelse om den starka längtan efter att leva med någon och samtidigt den omedelbara och nästan tvångsmässiga viljan att fly undan.Plötsligt finns mannen som stannar på morgonen och kokar gröt i stället för att ge sig av, som antyder att det finns en fortsättning. Men hon gör sig onåbar, stänger av telefonen och åker till Arlanda och tar första bästa plan utomlands, låser in sig i ensamheten och träffar andra män utan att vara riktigt närvarande, är oförmögen att välja.Liksom texten backar och tar om, ger hon sig av och kommer tillbaka. Och precis som i Åsa Ericsdotters tidigare berättelser präglas Svårläst av det rytmiska...

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

Maria Eriksson

2011-02-18

Betyg

Svårläst är en kort och lättläst bok om behovet av ensamhet och upplevelsen av tvåsamhets tvångströja för en person med stark integritet och rädsla för närhet.
Hennes språk gestaltar boken på ett spännande sätt.

Kenneth Olausson

2010-09-14

Betyg

Samma tema som i hennes andra böcker. Samma suveräna gestaltning. Samma egensinniga språkliga utformning. Läs den långsamt och i ett svep utan uppehåll.

(Under läsningen skymtar den unga kvinnan T. från min egen ungdom som också tyckte sig vara svår(läst). Svårläst för mig då, och för den delen för andra, men inte för en annan man längre fram i livet när det levande livet rundat av upplevda och reella kantigheter. Så kan det lyckligtvis gå).

Lotta Berling

2010-02-26

Betyg

Nej, jag gillade inte den här så mycket. Kräklek läste jag för flera år sedan och blev då väldigt fascinerad av språket framför allt, men den effekten uteblir tyvärr när jag läser Svårläst. Jag upplever det som att för mycket inte uttrycks, och att huvudpersonen mer samtalar med sig själv än försöker förmedla något till läsaren. Det känns som dagboksanteckningar som inte är av den karaktären att det är givande för en utomstående att läsa dem.