In 1888 Dr John Eliot returns to London haunted by the memory of a terrible expedition to a remote Himalayan kingdom, where he had uncovered horrors far beyond the frontiers of science. Yet Eliot's faith in reason is to be tested even further when the body of a friend, drained white of blood, is dragged up from the Thames, and another associate goes missing. Eliot's quest to uncover the mystery reveals a deadly conspiracy, but then, in the lair of an enigmatic Eastern adventuress, he glimpses hints of a truth yet more extraordinary, of dark and terrible pleasures, of a whole new world ... Vampires and immortals walk the gas-lit streets of Victorian London, mingling with Oscar Wilde, Bram Stoker and Lord Byron, and Tom Holland meshes fact with fiction in this brilliantly imaginative novel of passion and suspense.
Visa mer
Recensioner
2009-04-12
Betyg 
Rätt besviken, tyvärr; extra synd eftersom jag gillade den ganska fristående föregångaren The Vampyre: The secret history of Lord Byron. Men där den var positivt inspirerad av Dracula och annan 1800-talsskräck och gotik, är Supping with panthers snarare efterapande och ooriginell.
Den hymlar inte med det för all del - Bram Stoker är en av de huvudsakliga berättarna för tusan hakar! Men det mjölkas alldeles för mycket. "Det här är sanningen som fick Stoker att skriva sin roman, som en varning för de vampyrhotade, minsann!" Brev och dagböcker (förda på fonograf) in absurdum. En av huvudpersonerna heter Lucy. De tar en tur till Whitby. Renfield är en ondskefull asylum-föreståndare och hans fågelätande patient heter Seward, nudge nudge, see what I did there? ;)
Dessutom blir det alldeles för mycket 1800-talsskräck när det visar sig vem den verkliga fienden är [hur sent dyker det upp, är det en spoiler? whatever]: Lilith. Ondskefullast och mäktigast av alla därför att hon är den vackraste och mest förföriska kvinna som någonsin existerat, så männen har ju inte en chans. (Inte kvinnorna heller, för all del, men ändå.)
Vår hjälte, Dr. Jack Eliot, använder sin analytiska förmåga för att logiskt och rationellt lösa mysterierna. Han är så Sherlock Holmes att Sherlock Holmes får skämmas. Det vill säga, fram tills han börjar acceptera att det är övernaturligheter han är inblandad i. Då blir han mer än lovligt flummig. Och luddigheter av typen "Vi avslöjar inte allt ännu utan antyder bara" kan funka jättebra, men inte här: andra halvan av boken blir mest just luddig.
Och det är sent 1880-tal i London, så vi måste ju ha med Oscar Wilde och Jack The Ripper, eller hur? Annat vore ju skamligt. Okej, det var litet det som fick mig att plocka upp boken (utöver att jag gillade The Vampyre), men... det blir, trots allt, för mycket. Kul att vampyr-Byron inspirerar till Dorian Gray, men inte tillräckligt kul. (Dessutom är det på det hela taget för lite Lord Byron.)
Första halvan är rätt bra, det är efter det luddigheten och övertydligheten (jodå!) sätter in. Rekommenderar att man nöjer sig med The Vampyre och sedan läser om Dracula istället.
