Det finns bara en sak jag hittills har saknat i Hannas kåserier, och det är hennes röst. Det är en alldeles speciell ton i hennes texter, som förstärks av hennes värmländska, lätt förvånade tonfall. Det tonfallet hörde man ju inte i början, när Hanna bara fanns som text på Namn och Nytt-sidan i Dagens Nyheter. Men det räckte för all del. Första gången missade man henne nästan, efter andra gången var vi flera som började ringa till varandra och konstatera att det fanns en ny ung kåsör som var roligare än alla andra. Numera har man koll: hon skriver på onsdagar. Det är för lite sagt att kalla Hanna personlig, hon är ruskigt privat på det sättet som blir allmänt genom att vara så speciellt. Hon är aldrig platt och ironisk, utan har en nödvändig brist på distans. Glad och hjälplöst galghumoristisk, men aldrig nedlåtande eller föraktfull. Möjligen rasande. Ständigt med den där klassiska kåsörstilen...
Visa mer
Recensioner
Bli först med att recensera denna bok
