Stockholmssyndromet

Betyg

Som alla biografier så är det vissa partier i boken som är intressanta, medans andra mer eller mindre passerar utan att man bryr sig. Plus för att han läser den själv, vilket ger mer tyngd till orden, då den är skriven i första person.

Betyg

En någorlunda intressant bok, särskilt för dem som minns denna händelse. Själv var jag sexton år när det hände och jag missade inte en enda tv-sändning. Det var så dramatiskt och stort på den tiden och ingenting man då trodde kunde hända i Sverige. Men om Janne Olssons ord är sanningen, det är svårt att veta. Detta är hans ord och hur mycket som stämmer in på det vet inte jag. Alla som var med under gisslandramat har gett olika versioner, och det är svårt för oss läsare att veta vem man ska ha mest förtroende för. Alla upplever ett trauma på olika sätt. Tyvärr tyckte jag boken var dåligt genomarbetad och innehöll även talspråk i själva texten, något som jag är starkt emot. Att jag hade behållning av den vara bara för att jag följde händelsen på tv 1973, annars var den inte mycket att hurra för.

Betyg

Ju längre jag lyssnar på den här boken, desto mer förbaskad blir jag. Där sitter Janne Olsson och mer eller mindre skryter om sina bedrifter, som om han varit en hjälte som är värd beundran. Det som inte är fakta som kan styrkas av andra människor och som förekommer i den här boken är uppenbarligen fria fantasier. När jag sedan googlat runt lite och fått klart för mig att boken skrevs för att Olsson har det lite knapert just nu, och att han dök upp på Clark Olofssons rättegång 2009 för att få uppmärksamhet = PR för sin bok, kände jag en viss glädje över att jag lånat boken och således inte gett Olsson en spänn!

Betyg

Han raljerar mest över sina brott, skriver flera gånger att han inte ångrar sina brott och romantiserar brottets bana. Hans gisslan sympatiserade tillslut med honom. men hos mig får han inga som helst sympatier.