"Stålårär en viktig och personlig bok som knyter ihop 1970-talets radikala uppvaknande med den svenska vapenindustrins dubbelmoral." Norrköpings Tidningar"En viktig och personlig bok som knyter ihop 1970-talets radikala uppvaknande med den svenska vapenindustrins dubbelmoral." Enköpings-Posten"En laddad hybrid mellan memoar och politisk minneshantering. Men mest av allt är den ett bidrag till en nästan helt oskriven, svensk manshistoria." Svenska DagbladetMed runda glasögon utan glas, axellångt hår, läderhjälm och morsans sjuksköterskekappa sökte Gunnar Lindstedt sin framtid i Karlskoga. Småstadens instängdhet och missionskyrkans kvällsandakter ledde till de första upproren, och äventyret med den internationella vänstervågen blev räddningen....
Visa mer
Recensioner
2020-02-17
Betyg 
Våldet som romantik och business
Titeln på denna utmärkta bok har författaren och journalisten Gunnar Lindstedt hämtat från sina erfarenheter som proletär i Bofors vapensmedja. Som ung revolutionär på yttersta vänsterkanten agiterade han för en våldsam omstöpning av samhället.
Stålår är både en självbiografisk uppgörelse med 1970-talets fyrkantiga politiska engagemang och ett stort reportage om Karlskoga, ett brukssamhälle dominerat av en industri för våldets verktyg: krut- och vapentillverkaren Bofors.
Nackdelen med en tudelad berättarstruktur kan vara att handlingen hoppar lite fram och tillbaka. Ibland är Gunnar huvudperson, ibland visselblåsaren Ingvar Bratt som avslöjade företagets smuggelaffärer. Stundom är fokus på myglet mellan Bofors direktörer och s-ministrar med Olof Palme i spetsen. Eller ryggdunkande kommunpolitiker och fackliga företrädare.
Jag menar ändå att författaren med detta grepp ger en heltäckande bild av ett stycke svensk vapenindustri. Jag läser med stigande intresse om alla affärsmässiga intriger speglade i en handfull våldsromantikers drömmar om ett socialistiskt Sverige.
Gunnar Lindstedt skildrar en epok full av skygglappar.
De vänsterradikala ungdomarna skyggade för den terror som följt på revolutionerna i Ryssland och Kina. Ingenjörerna och arbetarna i Bofors verkstäder reflekterade inte över att de tillverkade robotar, kanoner och sprängämnen som orsakade död och förintelse bland människor i andra delar av världen. Politikerna var överens med metallklubbarna och företagsledningen om att jobben var viktigare än moraliska hänsynstaganden. Allt skedde – och sker – i ett slags nödvändigt vakuum, skriver Lindstedt. Säljer inte vi vapen, gör någon annan det.
Visselblåsaren Ingvar Bratt tvingades löpa gatlopp som ”förrädare” i lokalpressens insändare. Han kritiserades av såväl arbetsgivaren som kommunalrådet. Hans frisör sedan tio år vägrade plötsligt att klippa honom.
Denna oinskränkta lojalitet med Bofors behandlas i boken på ett sakligt och nyanserat sätt. Här utdelas inga pekpinnar eller fördömanden. Lindstedt håller styvt på sin journalistiska integritet.
Karlskoga är bokens bärande tema, kyrkbyn som utvecklades till en expansiv industristad och blev en avfolkningsbygd, när den ensidiga militära produktionen tappade marknadsandelar. Hur blir stadens framtid?
Reportaget avrundas med inblickar i de många syriska krigsflyktingarnas tillvaro. Rörande är kvinnornas vingliga färd på cyklar i en studiecirkel hos ABF. De bidrar till stadens rika föreningsliv på ett annat sätt än veteranernas sammankomster i Bofors luftvärnsförening, föreningen Stridsvagn S och Gamla Brukspojkars Klubb.
På det personliga planet ger Gunnar Lindstedt ett ömsint porträtt av föräldrarna, som levt tillsammans i 70 år och känt varandra i 90 år sedan de gick i samma klass i småskolan i Skänninge.
Glimtar från den unge marxist-leninistens tillkortakommanden bland flickor får läsaren också. Det var ju inte så lätt att förena stålårens politiska studier och praktik med starka känslor för det motsatta könet. Kanske fanns det skygglappar även här.
