En klassisk pusseldeckare av författaren till succén ?Sanningen om fallet Harry Quebert?. I slutet av juli 1994 drabbas staden Orphea i Hamptons av någon fruktansvärt: borgmästaren och hans familj skjuts ihjäl. Två unga poliser löser brottet, men tjugo år senare kontaktas en av dem av journalisten Stéphanie Mailer som grävt i fallet och påstår att man dömt fel gärningsman. När Stéphanie försvinner under mystiska omständigheter inser polisen att hon hade rätt och de tvingas ta upp fallet igen ?
Visa mer
Recensioner
Betyg
Jag tyckte Harry Quebert var en fantastisk bok, därför hade jag höga förväntningar på denna. Men de infriades tyvärr inte och jag gav upp efter drygt 180 sidor.
Tyckte språket var oerhört taffligt med många amatörmässiga formuleringar liknande de man kan hitta i en uppsats från högstadiet. Storyn, under mina 180 sidor, var rörig med väldigt många karaktärer och tidshopp, så jag hade svårt att hänga med. Kanske för att jag tappade intresset och blev okoncentrerad i och för sig...
2020-07-23
Betyg
Tyvärr inte en särskilt bra bok. 8-10 olika karaktärer som skildras i första person (men inte alltid) och som dessutom ständigt hoppar mellan olika tidsperioder. Rörig.
Handlingen har uppenbara logiska luckor, karaktärer är ofta så grovt överdrivna att de helt saknar trovärdighet, dialogen lämnar mycket övrigt att önska. Den har sina poänger, men känns alldeles för mycket som en knackig debutroman.
Betyg
Jag läste den innan boken om Harry Quebec, kanske det är därför jag tycker den här storyn är bättre. Betydligt kortare när man ännu inte är van hur Dickers stil funkar - det går bra första gången, men en gång Dicker alltid Dicker, han har sin stil att i evigheter skriva i minsta detalj om vilken sak som helst där han plötsligt slår en kullerbytta för att vända om allting i 180 grad och därefter fattar samma allting på enklaste sätt.
Betyg
Joël Dicker är tillbaks med en ny klassisk pusseldeckare. Författaren har tidigare skrivit succén ”Sanningen om fallet Harry Quebert”.
”Stephanie Mailers försvinnande” är en långsam bladvändare. Man måste bara läsa ett kapitel till, men samtidigt får man liksom vila i läsandet. Det är inte en läsning för man håller andan, utan precis tvärtom. Det är en av sakerna som jag verkligen tycker om med den. Den gör gott för själen. Kanske att slutet hade kunnat kortats lite, men det var okej.
Sedan tyckte jag att själva fallet var intressant och underhållande. Jag älskar att få klura på vad som hänt, just att det är upplagt som en klassisk pusseldeckare. Mina hjärnceller blir extra glada och jag känner mig faktiskt lite smartare efter läsningen. Det är väl en härlig bieffekt av en bra bok?