Innan gryningen kommer har någon begått självmord, någon torterats, någon överlåtit sina ögon till sin nästa för att denna ska kunna förstå hur magiskt livet är, någon sträckt ut sin hand till hjälp. Stenbyggnaden är ett fängelse fyllt av olustiga figurer. En mängd röster kommer till tals. Alla befinner sig inne i stenbyggnadens labyrinter, en stenbyggnad som kan stå såväl för Turkiets fängelser, domstolar och tortyrkammare som för livet. Huvudpersonerna är en ficktjuv, en kvinna och en galning som till och med skrattar när hon utsätts för tortyr. Kanske är hon en ängel. I Asli Erdogans tredje roman på svenska tränger hon med suggestivt obehag sig på läsaren och försöker närma sig brott som begås i hemlandet och som hon själv har utsatts för. Ett sökande efter ord som ska kunna skildra vad som har hänt, det som inte går att beskriva. En vemodig melodi, inte bara för de torterade...
Visa mer
Recensioner
Betyg
Boken påminner i sina grundelement om de två tidigare böckerna på svenska. Men här finns en annan dunkelhet, en annan förtvivlan. Perspektivet är också ett annat och mer svårfångat liksom motivkretsen. Stenbyggnaden, och dess labyrinter, kan vara en metafor för slutenheten i en diktatur, mer konkret kanske en beskrivning av de helvetiska fängelser som en sådan måste ha för att hålla sina dissidenter i schack men säkert också en bild för den labyrint som vissa av oss också av andra skäl vandrar i - ständigt sökande efter målet och meningen, ständigt stötande pannan blodig i återvändsgränden, ständigt skrivande ett brev till livet med osynligt bläck. Andra tolkningar är säkert också möjliga. Denna öppenhet för en egen definition av innehållet gör boken, tillsammans med det personliga och bildrika språket, sällsamt fascinerande. Och krävande.