Stella och kyrkogården

Betyg

Det här var verkligen en riktig rysare/skräckis för ett barn på 9-12 år. Det är alltså den åldern boken riktar in sig på.
Enligt mig skulle ålderskategorin nog kunna höja ett snäpp, för ja, den är faktiskt läskig.

Gillar ditt barn spännande, spökliga och rysliga berättelser så ska ni inte missa den här boken. Jag kan garantera att barnet kommer att rysa både en och två gånger.

Min favorit i boken är Ozzy. Han är en katt som är ganska ruggig och ful, kanske är det därför jag gillar honom så mycket. Dessutom är han en grinig och fräsig typ, men han har både en och två goda sidor visar det sig.
Självklart gillar jag Stella med och de andra också, men just Ozzy blev toppfavoriten.

Det finns även tre syskon med i berättelsen. Tro mig, de vill ni inte stöta på.

Om man kommer dit Stella kom när hon dog så hoppas jag verkligen att jag har mååååååååånga år kvar tills dess, för dit vill jag inte.

Betyg

När Stella hamnar på kyrkogården efter en olycka är hon allt annat än nöjd. Hon har bråkat med mamma och hon vill inte sluta sina dagar med att vara osams utan vill komma ut från kyrkogården för att bli sams på något sätt. Det enda problemet där är att när du väl har kommit in på kyrkogården är det kört, då kommer du inte ut igen. Hon får också veta att den här olyckan egentligen inte var en olycka utan någon som var ute efter hennes mamma. Ju längre boken går, desto fler anledningar får Stella att försöka komma ut därifrån. Vågar hon ta hjälp av den otrevliga Greven, som alla verkar undvika till varje pris, och hur ska hon kunna klara av att komma ut?

Det här är en väldigt mysryslig historia rakt igenom. Jag gillar verkligen Hulténs sätt att beskriva relationen mellan de olika karaktärerna och jag gillar stämningen som slår igenom hela boken. Många gånger tycker jag att spännings-romaner för bokslukaråldern kan fokusera på att inte vara för otrevlig i handling och stämning men här finns både med mord (även om inte menat) av barn, lönnmördare, spöken som kan förvandla barn till fåglar (lite Riddar Kato-känsla i Mio min Mio där) och massa kyrkogårdar. Dessutom gör det tydligen väldigt ont när gryningen kommer om man är död men inte begraven än.

Jag gillar Stella och hennes beslutsamhet. Tillsammans med Jack och Greven (konstigt nog) är de mina favoriter. Greven är väldigt komplex som karaktär och visar på att det inte alls alltid är så svartvitt som man tror. Det är lätt att kategorisera och vara rädd för folk som man inte känner till nog mycket om, vilket även händer här på kyrkogården. Min absoluta favorit är däremot katten Ozzy, som jag får känslan av Mrs Norris från Harry Potter-serien av. Riktigt bad-ass katt, och jag älskar hur mycket utrymme som ges djuret i boken. Både lönnmördaren och barnen Hill är riktigt jobbiga och obehagliga att läsa om.

Jag tycker att språket är bra och flyter okej. Däremot tror jag att det kan vara bra att vara en ganska van läsare om man tar sig an den här boken för det är mycket text med ganska liten font. Och kanske inget för den allra mest räddhågsna, men det tycker jag nog att omslaget (som jag gillar mycket) också hjälper till att sålla bort.

Betyg

Efter att ha läst alla Jerker Hulténs fantasyböcker, eller rättare sagt slukat dem, blev jag glatt överraskad när jag läste Stella och kyrkogården. Även det en bok som inte gick att lägga ifrån sig.

En enda negativ sak: många gånger var meningar alldeles för långa. Redan i första stycket hakade jag upp mig och kände mig lite besviken, rädd för att författaren inte hade lyckats den här gången. Men ack vad jag bedrog mig.

Jerker Hultén fortsatte i en rafflande fart att hålla mig fången. Han skildrar skickligt tonåringen Stella, som olovandes lånar mammas röda regnrock och genom det dör. En död som var ämnad för hennes mamma. Stella förstår inte att hon har blivit ett spöke. Det är först när hon står i kö för att komma in på kyrkogården som hon inser att hon faktiskt är död.

På kyrkogården möter hon många olika spöken. Välskildrade karaktärer som författaren levandegör alldeles förträffligt. Jerker Hultén målar även upp kyrkogården med ord och får mig att känna det som om jag är där. Det är en ryslig, mycket otäck kyrkogård. Men tack vare att författaren har både läskiga och roliga karaktärer känns boken inte alltför skrämmande.

Stella inser att någon är ute efter att mörda hennes mamma och vill varna henne. Men är man död kan man inte lämna kyrkogården, eller?

Jag älskade verkligen den här boken. Ryckte åt mig den i sista stund när jag skulle till skrivarstugan. Där lade jag mig i skuggan i en solstol i en temperatur av +32 grader, sedan läste jag. Hettan kändes uthärdlig när kylan från kyrkogården kom krypande. Jag var inte medveten om att tiden gick, jag läste och läste och läste. Tack och lov för värmen, för hundarna pockade inte på någon promenad, eller uppmärksamhet. Jag kunde ostörd läsa boken från pärm till pärm.

Tyvärr är ju Stella död, så det blir sannolikt inte någon mer bok om henne. Men jag hoppas att Jerker Hultén fortsätter skriva fristående spännande böcker. Jag kommer definitivt att fortsätta läsa ALLT han skriver. Jerker Hultén är en författare som har förmågan att fånga läsaren från första till sista raden. Läs boken!

Betyg

Vilken skickligt skriven sträckläsningsbok. Den är spännande, mörk, sorglig och fin på samma gång. En bok som passar de lite äldre läsarna. 12 år och uppåt skulle jag vilja säga. Bitvis är den väldigt ruggig och hemsk.

Betyg

Boken handlar om tolvåriga Stella som dör när hon blir påkörd av en bil. Efter att hon dött hamnar Stella på stadens kyrkogård, som nyblivet spöke där träffar hon andra spöken från olika tidsåldrar. Som spöke så går det dessvärre inte att lämna kyrkogården. Stella är dock fast besluten om att lycka lämna kyrkogården samtidigt som det visar sig att olyckan inte var en olycka. En lönnmördare bär ansvaret, en lönnmördare som nu ska mörda Stellas mamma. Stella måste alltså lyckas lämna kyrkogården för att rädda sin mamma - men hur?

Det absolut bästa med boken enligt A är att boken innehåller en livsfarlig mördare, eller två. Han uppskattar de övernaturliga inslagen kring spökena och deras förmågor. En karaktär som A uppskattade är fru Brown - ett spöke som enligt honom är tokig och alldeles för glad. Överlag så har boken en perfekt mängd olika karaktärer. Lagom många med ett lagom djup, utan att det blir för mycket att hålla reda på.

Jag som vuxen tycker att Hultén skriver med ett väldigt beskrivande språk t.ex miljöbeskrivningar som förhöjer den litterära upplevelsen av boken. Samtidigt så skriver han ändå vardagsnära som inte känns pretentiöst - väldigt bra avvägt för den aktuella målgruppen. En bra sak är att det också finns en del lite mer svåra ord i boken som A inte kände till, som han då fick möjlighet att lära sig när jag frågade om han förstod.
Dock är boken lite svår att högläsa då många meningar är lite för långa för att få till ett behagligt läsflyt. Jag skulle nog säga att boken passar bättre som en bok för barnen att läsa själva än som en högläsningsbok. Jag upplevde även att typsnittet i boken gärna kunde varit lite större för en bekvämare läsning. Men det gick ändå bra.

Boken är spännande men också mjuk och känslomässig. Fast det finns läskiga inslag i historian också. Boken är som sagt spännande men ändå hyfsat stillsam samtidigt.

En annan intressant sak med boken är diskussionerna vi hade under läsningens gång kring de två olika mördarna i boken. A reflekterade över hur ena mördaren först hade haft ”bra” anledningar att mörda hemska personer men att han sen hade gått över till att mörda mot betalning, medan den andra mördaren började mörda mot betalning direkt. Utan förskjutning då, så A tyckte då att den andra mördaren var hemskare. Om den förskjutningen resulterade i olika sätt att se på deras handlingar. Vi hade då en väldigt udda filosofisk diskussion kring detta, men som ändå var rätt intressant.
Utan att spoila så kunde vi sedan fortsätta dessa diskussioner efter bokens slut som har en annorlunda och lite oväntad vinkling.

Både jag och A uppskattade boken under läsningen. Men medan jag uppskattade slutet så uttryckte han besvikelse när boken var slut. Han hade hoppats på ett än mer rafflande och storslaget slut. Men jag skulle säga att boken är klart läsvärd för bokslukare. Extra mycket för någon som vill läsa spökhistorier som är lite lagom läskiga.

Betyg

Spännande, gripande och fängslande!