SPIONEN SOM KOM IN FRÅN KYLAN blev mitt första möte med Jon le Carré, och vilken underbart möte. Det här är min första lästa spionberättelse och jag har svårt att se att det kan bli så mycket bättre än så här.
Det är grått, trist och realistiskt. Kort och gott: det här är raka motsatsen till James Bond. Det händer väldigt lite, vi har inte några exotiska platser, men det är aldrig tråkigt. le Carré lyckas ta ett komplicerat ämne och lyckas skriva på sådant sätt att vem som helst kan läsa boken.
Det är en spännande, välskriven och tragisk inblick i spionernas värld.
Spionverksamheten i ett nötskal, förmodligen. En sinnrikt utarbetad plan snirklar sig fram, lite invecklad och lite tråkig. Men spänningen höjs ju mot slutet och avslöjar den smutsiga verksamheten. Är det någon som vinner något?
Gråkall skildring av spionverksamheten i Östtyskland. Omväxlande inträngande och spännande, i bästa Greene-stil. Filmen med Richard Burton kan också rekommenderas!
Mycket dålig översättning i den nya upplagan, översatt av Lena och Cai Melin. Leta upp en tidigare om det finns, är mitt råd. Engelska idiom är direktöversatta ord för ord utan innebörd och genitiv-s på namn används genomgående.
Spännade och överraskande. Intrigen är invecklad men slutet ändå förutsägbart på något vis. Utan bokcirkeln på Lundströms bokradio så hade jag inte läst om den, så tack Lundström. Minns kalla kriget även om spionvärlden är totalt främmande.
Den bästa spionroman jag läst. Inte bara oavbrutet oviss och spännande, utan också tragisk och uppriktigt förorättad av sakernas tillstånd. Underrättelsetjänsterna övertrumfar varandra i ett tjuv-och-rackarspel där rätt och fel, vinna och förlora, förlorat sina värden. Offren blir romantikerna inblandade i romanens kärlekshistoria och de politiska idealisterna som givit sig in i leken av fel skäl: för att de felaktigt tror att det i politik är idealen som räknas och att en människa gör en skillnad.
Nja, jag vet att den är en klassiker och hade jag läst den på 70-talet när spionthrillers verkligen var på tapeten, så hade jag säkert blivit mer imponerad. Lite halvtråkig faktiskt och på tok för "agenthemlig" för min smak.
Jo, den var bra men inte så bra som man kan vänta sig av en så omtalad bok. Det är en spännade tid handlingen utspelas under. Jag är lite insnöad på Stalin efter att ha läst Montefiore. Då passar denna bok utmärkt.
Även om romanen i helhet är väldigt bra så är det framförallt dess sista rader som lyser starkast, då författaren lyckas klämma in mer känslor i skrift än vad man tror är möjligt.
Jag är lite förvånad över allt rosande av just den här le Carré-romanen. Välskrivet är det naturligtvis. Men världen är en mer komplex plats nu. Detta har gjort författarens senare verk betydligt mer intressanta än det här, i mitt tycke.