Snöljus

Andersson, Lars

| 1990

Flag from sv

20


Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

Torbjörn Nilsson

2021-07-01

Betyg

Ända sedan 70/80 - talet har jag velat läsa något av dåvarande underbarnet Lars Andersson. Det blev först nu hans senaste Nu, som jag tyckte så mycket om att jag fortsatte med hans stora genombrott; klassikern Snöljus, som jag hade svårare att uppskatta som helhet.
Imponerande dock hur han 25 år ung kunde beskriva djupt och trovärdigt så många olika människor! Fast boken spretar väldigt!

Jag hittade många träffsäkra citat och iakttagelser. Exempel:

 "Han hade ingenting att komma med. Han var ett gammalt åbäke som hämtats ner från vind."

"undrade om alla människor umgicks med sina minnen på det sättet eller om det fanns dressyrkurser."

"Vem visste förresten om man nånsin fick legitim anledning att vara gubbe? Bäst att ta ut det i förskott, så kunde han ju bli karriärist och karlakarl när han fyllt sexti."

"Annars var det mest förödmjukelser och en känsla av att ha blivit utspottad ur världens mun."

"det levdes ett underjordiskt liv inne i denne man, osett, inknutet i bitter ofullbordan."

"alla bar på liken av vad de försökt vara."

"jämfört med mycket av vad som är produktivt i den här samhället är improduktiviteten det anständigaste."

"han ville omslutas av andras omsorger, inte lita till sig själv. Sina egenheter ville han odla, men så att säga på ort och ställe. Samhället skulle förändras kollektivt, det var hans fasta tro, alla skulle ta varsitt steg i jämnbredd. Hans egen domän skulle finnas inne i detta gemensamma. Men han fick det inte att stämma."

"överbyggnaden som vi fungerar inom, det är en barmhärtighetsinrättning för icke arbetsföra. Tack och lov för den."

"Att vara barn är en pina, den som tror sig längta tillbaka har bara valt att operera bort en bit av hjärnan."

"han hade känt sig genomblåst av en vind som gjorde alla varelsers innersta till hans, som spred det individuella ut i alla väderstreck och lät det ingå i ett böljande, ordlöst samtal."

"Jag, som alla dessa som har tagit sig fram längs en eller annan krokig väg på det här samhällets karta, kritiska och tjuriga och så långt möjligt obekväma, men bara så långt möjligt, alltid realistiska nog att hålla förtvivlan hanterlig, alltid villiga att experimentera fram ett tillstånd där den egna personen fick sin lilla stjärnroll och också motståndet blev staffage, helst det misslyckade motståndet som lät mycket och betydde lite och gav den rättmätiga grämelsens pension"