LARS LERIN tillbringade sina sommarlov på 1970-talet på en liten gård mitt i Värmland, i Sunnemo socken. Här lärde han sig slipa en lie, mjölka och mocka, såga och klyva ved, binda en nek. Gårdens invånare blev hans vänner och han delade deras oro för mörka moln och glädjen för varje hässja under tak. Han berättar om vardagsslit i ladugård och på åker men också om kaffestunder i skuggan av ett äppelträd. En svunnen tid växer fram inför våra ögon, kärleksfullt skildrad i en berättelse som går rakt in under huden. När Lars Lerin skildrar sina somrar på den lilla gården i Värmland gör han det oftast med ljusa toner. Det känns att det var ett liv han trivdes med. Han deltog i arbetet, slet med höskörden, fick valkar i händerna. Mycket ömsint berättar han om syskonen lngegerd och Margareta och det gamla kusinparet Anna och Folke, som bodde på norrsidan murstocken. Han bekantade sig med ljuset...
Visa mer
Recensioner
