Med maten i fokus lär vi känna den kände matkritikern. Hans och andras minnen bakar en bild av huvudpersonen och vad mat har för betydelse i våra liv. Språkligt en fröjd men berättelsen blir lite tråkig efter ett tag.
En nygräddad rabarberpaj. Sommargräs. En stillsamt guppande insjö. Minnen. Men hur minns vi egentligen scenerna i livet, vilket sinne tillämpar vi? Boken "Smaken" är en ganska så anspråkslös, men likväl läsvärd, bok om jakten på ett bortglömt sinnestillstånd framkallat av en smakupplevelse. Kanske inte Barberys mest självklara alster, men om även du är en person som lagrar minnesbilder bland såser och mördeg, så kommer den inte lämna dig besviken. Men en rabarberpaj med hemgjord vaniljsås - det är det inte.
Trevlig och underhållande så länge läsningen varade. Såhär några dagar efter att jag vände sista bladet tycks jag ha släppt boken helt. Läsvärd men gav inga bestående intryck.
Ett porträtt av en osmaklig pompös man. Små korta betraktelser av mannen gjorda av hans omgivning. Jag växte en aning efter läsandet, vet inte varför, men boken ger mig en god eftersmak.
Igelkotten var bättre, Smaken är... banal. För kortfattad för att göra porträttet av den elake matkritikern intressant eller ge honom något djup, något antiklimaktiskt slut, och hans sökande efter den där smaken är helt enkelt tråkig.
Ett evigt raljerande om den ena smaksensationen efter den andra. Pretentiöst uppstaplande av adjektiv som känns näst intill pinsamt konstruerade. Ett stolpskott efter igelkottens elegans...tyvärr :(
Var tvungen att läsa denna också eftersom jag blev så förtjust i Igelkottens elegans. Denna har också ett härligt språk. Lite av M Proust men inte fullt lika utdragen, som när den beskriver smaken av en solmogen tomat på 1 1/2 sida, underbart.
På många sätt annorlunda i jämförelse med "Igelkottens elegans". I den här debutboken har kulinariska orgier en central plats. Huvudpersonen har inte nekat sig något av livets goda. Nu tänker han tillbaks på alla smaksensationer han har upplevt. Man kommer att tänka på Proust och Madeleinekakorna.
Den gamle matkonnässören och horbocken ligger för döden och söker i minnet efter vad som varit grundbulten i hans liv. Men här gäller nog den gamla sanningen att den som söker inte finner. Åtminstone om man skall döma efter vad de som tvingats vistas i han närhet tycker och tror om hans livsverk.