Små minnen

En bild av ett svunnet Portugal José Saramagos "Små minnen" utgörs av episoder och ögonblicksbilder från hans barndom och tonår. Han flyttade med föräldrarna till Lissabon från sin födelseby redan när han var två år gammal och växte upp dels i enkla hyresrum i stan -- fadern var polis och familjen kom att flytta tio gånger på tio år -- dels hos morföräldrarna på landet, där det också var fattigt men där han hade nära till floden Tejo och levde bland djur och olivlundar, majsfält, kärrmarker och skogar. Han berättar om hur han lärde sig läsa och snabbt övergick till "högre studier i portugisiska" genom att läsa tidningen som fadern hade med sig hem varje dag och troligen fick av någon tidningskioskägare på sitt pass. Att köpa tidningen hade man inte råd med. Han skriver om kusiner och skolkamrater, om tidiga möten med det motsatta könet, om fiskafängen och trädklättring, om saker som vi alla varit med om på vår färd. Minnena är inte kronologiskt ordnade utan strövar från en tid till en annan, som hågkomster kan göra. Saramago använder inte den stil och interpunktion vi känner från hans romaner utan skriver här en mer rak och lättillgänglig prosa. Eller som han själv säger: "Det är små minnen från när jag var liten, helt enkelt." På omisskännligt vackert språk och i en lite vemodig ton tecknar Saramago en bild av ett svunnet Portugal av korkekar, olivträd, våtmarker, godsägare och fattigfolk, diktatur och feodalism; ett Portugal som en gammal man kanske trots allt kände en viss saknad efter.