En mördad familj, en döende seriemördare, ett saknat barn. På nyårsdagen hittas en familj brutalt mördad i sin villa i ett välbevakat bostadsområde i norra London. Men en familjemedlem saknas det yngsta barnet. Mordvapnet visar sig vara en pistol som används för att bedöva djur före slakt. Detta leder kriminalinspektören Max Wolfe till en dammig hörna tillägnad seriemördaren Slaktaren i Scotland Yards ökända museum tillägnat seriemördare. Men Slaktaren har avtjänat sitt straff och är nu gammal och dödssjuk. Kan han verkligen vara inblandad, eller är dådet en grotesk hyllning genomförd av en beundrare? Och var finns det försvunna barnet? I Max Wolfes jakt på svaren upptäcker han att även de lyckligaste familjer har mörka hemligheter Slaktaren i Highgate är den andra boken om kriminalassistenten Max Wolfe i London.
Visa mer
Recensioner
2022-11-01
Betyg 
Detta är Tony Parsons andra bok om Max Wolfe, den första heter Murder Bag (även på svenska). Har inte läst den första men denna kändes fristående, kanske jag missade lite personlig bakgrund om huvudkaraktären och personerna runt honom men det var inget som störde handlingen.
Den börjar med ett brutal öppning som kastar dig direkt in i grymheterna som rör mordet. Det är inte så att den gottar sig i det blodiga men den är rå och skoningslös rakt igenom hela boken. Man får en liten känsla av Noir med berättarrösten och det smutsiga och mörka miljömässigt samt ämnesmässigt som handlingen rör sig i.
Den börjar som en klassisk polisroman med mordet, i detta fall som sagt rått och brutalt, och fortsätter med polisen som utreder fallet. Det finns sidospår och hemligheter som kommer fram i ljuset. Det kanske inte är något överraskande nytt i handlingen men så länge det är bra förpackat, språkmässigt och handlingsmässigt, som i detta fall så behöver man inte upptäcka hjulet igen.
Rekommenderar denna till alla som känner för en polisroman som är lite mörkare och brutalare än det vanliga. Är man trött på den vanliga trötte polisen med alkoholproblem så är detta boken också då denne lyser med sin frånvaro. Jag kommer absolut läsa mera av Tony Parsons.
