
Hur vet man om man verkligen känner någon? Hur vet man vem man kan lita på? Och vad gör man när saker som aldrig händer, faktiskt händer? Andreas har nyss flyttat från Luleå till sin pappa i barndomshemmet i Björsbyn, ett litet samhälle utanför stan. Närmaste grannar är Eriks familj, Erik som var Andreas bästa kompis när de var små, men som han inte längre träffar. De börjar umgås, har sällskap hem från stan, fikar och äter hos varandra. Andreas är ihop med Hanna, och han tror att han känner henne. Samma med killarna i hans klass, de har ju snart tillbringat tre år ihop och är riktiga kompisar. Men Hanna, och även kompisarna, sviker Andreas, och han blir helt knäckt. Hur går man vidare? När ska det sluta kännas? Vägen ut ur sveket blir Erik, även om Andreas till en början mest tycker att allt är patetiskt - de är ju inte ens kompisar på riktigt. De ses allt oftare och plötsligt blir...
Visa mer
Recensioner
Betyg
I min recension är jag något färgad av att ha precis gått igenom en annan bok om smärtsamma göra-slut-processer, fast då från tjejens perspektiv. Det kan bli lite för mycket av det goda (eller onda). I den här boken får man följa Andreas perspektiv, hur allt i hans värld med vänner och flickvän vänds upp och ner så fort det uppdagas att hans tjej varit otrogen och hans kompisar vetat om det hela utan att säga något. Det är smärtsamt, det är seglivat, det är saker som aldrig händer. Turligt nog har Andreas sin kompis Erik som ställer upp för honom i (sprit)vått och torrt.
Boken är segare och mindre rolig än Johanna Lindbäcks övriga fartfyllda och roliga böcker om tonårsromanser. Det händer inte så mycket, saker upprepas, det är mycket velighet. Tyvärr blir det hög gäsp- och blädderfaktor för mig som snart 30-"tant" som kan distansera mig från igenkänningsfaktorn. Dock tror jag att det är hög igenkänningsfaktor hos de gymnasieungdomar som gått igenom liknande processer.