De kallades tattare. Eller skojare, tavringar och knävlingar. Själva benämnde de sig resande. De var samhällets mest föraktade grupp och bilden av dem var klar hos gemene man: mörkhyade och svarthåriga människor som drog omkring på vägarna och dök upp på hästmarknader och tivolin. Som sålde dukar, vispar och klockor. Och så stal de, sa man, och slogs med kniv. På 1970-talet försvann de plötsligt. Forskare menade att de upplöstes som grupp när samhället förbättrades. Men i det verkliga livet fanns de resande kvar. Fortfarande lever de mitt ibland oss, minst 15-25.000 personer. De har vanliga svenska namn och bor i vanliga lägenheter och hus. Fast de har ett eget språk, svensk romani, och utövar en egen, traditionell kultur. Men bara när de är tillsammans med sina egna. Resandeidentiteten är för många en väl dold hemlighet. Och rädslan saknar inte skäl. Än idag kan svensk TV utan kommentar...
Visa mer
Recensioner
2011-09-22
Betyg 
Den här boken har jag skrivit om i tidningen folkmusik och dans. Via min fb sida finns en länk där man kan läsa mer om Resande.
Resandefolkets historia i Norden är aldrig nämnd i historieböckerna. Den här boken borde ingå i gymnasieskolans kanon (som tyvärr inte finns).
Att resande i Sverige fortfarande måste slåss för att ha ett värdigt liv, rätt till sitt språk och till sin kultur är under all kritik. Ändå har så mycket tillförts svenskarna från dessa släkter. Vad vore till exempel en midsommar utan Drömmen om Elin?
Den roman jag just nu skriver behandlar denna tystade verklighet.
