Reporterns självporträtt

Betyg

Ryszard Kapuscinski är den störste bland reportar. Imperiet (om Sovjets fall) kom nyss i pocket och det är en bragd. Han skriver någonstans mellan nyheten och verkligheten. Inga dagsaktuella rapporter om dagens uppror eller revolutioner. RK stannar kvar i området när alla andra åkt hem eller så åker han dit ingen annan åker. Han lever med sina intervjuobjekt och skriver en annan typ av historia. En djupare rapporte, det som kallas New Journalism om man vill ha en etikett. RK:s arbete har skapat en hög med texter som "blivit över", som aldrig kom i tryck och nu har en bråkdel av dessa texter samlats till ett "självporträtt" av RK. Vi ser honom genom korta texter som delas upp i några teman.
RK har godkänt sammanställningen. Och här hittar vi spår av mannen och myten. Det är hela tiden på väg att slå över i det präktiga, det duktiga, "jag-gick-de-extra-milen", "jag-vilade-aldrig" men som genom ett under välter allt upp i balans igen och man bara häpnar över all denna visdom. Han undviker alla klyschor och stereotyper. Han letar efter ord som inte används längre, han vill inte falla in i någon form av slentrian. och det är så uppfriskande att läsa.
Men så kommer sista temaområdet: media i allmänhet. Här är boken på väg att tippa ner till en 4 i betyg men de föregående är bra nog för betyg 5. Men här blir det klyschigt och gnälligt. Media si och media så och det är bara pengar som styr. Man kan inte säga emot men det är en gnällig trist ton. RK:s geni är att hitta den bästa berättelsen när alla andra nöjer sig med det som är ok. Synd att avsluta självporträttet med ett avsnitt som visar raka motsatsen. Men boken bör läsas av alla som gillar skrivande, läsande och kreativitet i allmänhet.

Betyg

Ryszard Kapuściński ägnade sig åt den ”nya journalistiken” långt innan den identifierats och döpts, och långt innan reportern utan att väcka uppseende kunde stiga fram och ta plats i sina egna texter. Även om Kapuściński var nyskapande och en pionjär, en resenär som på plats ville se och uppleva det han skrev om, så finns det drag i ”Reporterns självporträtt” av att; det var bättre förr. Journalisterna var mer seriösa och drevs av att komma så nära ”sanningen” som möjligt. Det var innan den stora chefsförvandlingen då publicister transformerades till ekonomer med skarpare blick på marknaden och reklamköparna än de stora och små sammanhangen som regerar världen.

Kapuściński har tveklöst sina poänger. Han indikerar bland annat att världen var mer hanterbar och glesbefolkad med tre miljarder individer 1960, till skillnad mot dagens befolkning på närmare sju miljarder. Det han säger om samtiden har fortfarande giltighet:
”Den som skriver om samtiden har (…) att göra med ett dårhus, där patienterna gör uppror, där elden är lös, källaren översvämmad och läget förändras var femte minut.”

”Reporterns självporträtt” är sammanställningar av ett urval av det stora antal intervjuer och samtal som gjorts och genomförts med Ryszard Kapuściński som huvudperson. Råmaterialet omfattade elvahundra sidor och omslöt ett fyrtiotal intervjuer. Textmassan har kokats ner till ett hanterligt format där journalistikens inre väsen destillerats fram ungefär som i en samling aforismer; ”Siktar man in sig på att beskriva verkligheten, så inverkar skrivandet på verkligheten”.

Ryszard Kapuściński stilistiska förmåga och hederliga rapportering liksom hans förmåga att relatera världens stora händelser till det egna jaget skapade inta bara extremt läsvärda och lärorika texter – det gav honom också plats bland dem som nominerats till Nobelpriset i litteratur – även om han inte nådde ända fram.