1980 kunde man överallt, på bussar, tåg och i parker, se en roman med ljusgult omslag dominerat av en stor slips. Gentlemen stod det mitt i det gula. Den hade mötts av entusiastiska recensioner, och betraktades allmänt som en framgång. Men det var nog inte många som förstod att det här var en roman som skulle bli, och fortfarande är, en generationsmarkör, sällsynt levande för många läsare än i dag. En roman som fick många unga läsare att fascineras av romanens huvudperson Henry Morgan, mannen av värld med sin ärvda jättelägenhet på Hornsgatan i Stockholm, där natten är en ständig möjlighet. En i grunden mörk historia om vapenaffärer, mord och kidnappning, som hyllades för sin smittande berättarglädje. Gentlemen fick en oväntad och bejublad fortsättning med Gangsters 2005, där Henry Morgans märkliga försvinnande i Gentlemen får sin förklaring. Och nu är det dags för final,...
Visa mer
Recensioner
2021-10-12
Betyg 
Äntligen igenom. Bra historia och kul att få ett avslut på hela historien men den är lång. Får erkänna att jag inte lästa riktigt alla sidorna om akademin eller snötavlorna.
2021-05-31
Betyg 
En glittrande avslutning på en bokserie som påbörjades redan för över 40 år sedan och som saknar motstycke. Klas Östergren visar än en gång varför han är Sveriges överlägset bästa författare.
2020-12-27
Betyg
Kapitlet som handlar om Svenska Akademin är höjdpunkten i romanen. De andra delarna tycker jag är litet långtråkiga.
2020-10-03
Betyg 
Klas Östergrens 747 sidor långa farväl till Henry Morgan, som vann våra hjärtan i Gentlemen i början av 1980- talet. Jag minns att jag njöt av den glädje och det ljus, som avsnitten om Henry Morgan fyllde mig med. Medan kapitlen om hans bror Leo var jobbiga transportsträckor.
Klas Östergren har i intervjuer beskrivit en närmast förtvivlan över att läsarna upplevde Henry Morgan så positivt, medan han för honom var en mörkare gestalt.
Kanske blev Henry därför i uppföljaren Gangsters 2005 en plågad och gäckande gestalt i periferin. Som sen dök upp med besked i slutraderna och fick mig att tappa andan i svår, plötsligt ångest, som både tömde och pressade samman mitt bröst på ett oförglömligt sätt.
I den intressanta och klargörande Östergren om Östergren, en intervjubok gjord av Stephen Farran Lee säger Klas om sin far: "Det var mycket "pappa Lasse gör ett utspel" om nånting. Han kunde börja vid vad som helst, och det slutade i rena predikandet."
Detta blir också en beskrivning av ett påtagligt drag hos författaren Klas. Dessa bifigurer som lägger ut texten sida efter sida möter vi även och i övermått i Renegater. Läsningen är ett maratonlopp, ibland stapplar jag fram, men så kommer jag in i andra andningen, sugs mer och mer in i personerna och författarens rika famnande språk. Boken ska läsas långsamt, helst lyssnas på som jag mestadels gjort. Klas' röst ger texten sitt fulla, rika liv.
Mest tempo är det i rapporten från Svenska akademin. Jag får stor aktning för Klas. Han är vass och pregnant, nyktert och allsidigt beskrivande, dömer i stort sett ingen, utom sig själv och medierna. Ledamöterna i Akademin har fått passande namn efter grässorter, och som läsare får jag mycket dålig smak i munnen inför framförallt Fru Stagg och Herr Styvrepe och hans närmaste anhang. Styvrepes förra fru "den offentliga debattens Florence Foster Jenkins" har jag svårt för sen tidigare. Fast barnet som behöver kramas syns där så tydligt. Förmodligen även i mitt grötmyndiga jag.
Så här skriver Klas om sista mötet med Fru Timotej: "Han skulle hellre minnas henne i ett annat ljus, på en annan stenbänk, i flikar av skugga från ett olivträd under den brännande solen i Provence, så som den lyst en sommar trettioåtta år tidigare."
Det är en bok fylld av sorg och vemod, men ibland bjuds vi farsartat humor t ex när författaren på behörigt avstånd ska eskortera Herr Flen hem genom Gamla stan.
Gamla Folkhemsreklambyrån Svea får en plats. Det är där romanfiguren Torsten Ljung har startat sin karriär och det är hans och författarens stora intresse för snö och dess kulturella uttryck, främst i bildkonsten, som blir ett genomgående tema i boken. Även i ett avsnitt som berörde starkt, Torstens och sonens upplevelser i Dalslands bäverland. Reklambyrån får även leverera romanens motto: "Världen är som den är och människor har sina föreställningar".
Så klart är det Henry Morgans personliga närvaro och öde i historien, som ger mest motivation till läsningen. Genom en intervju på Bokmässan Play tror jag att jag fick nyckeln till Henrys starka dragningskraft; förundran och förtröstan. Han är det inre barnet, långt innan jag upptäckte mitt eget. Han har även barnets hänsynslösa omnipotens. De sår som det vuxna barnet har åsamkats på vägen, döljs bakom ett elegant lättsinne.
Klas för sin mäktiga trilogi i hamn med den äran, till en sorglig och vacker försoning. Lite som att sitta genom fyra timmar av Wagners Tristan och Isolde fram till slutarian "Mild und leise". Som avskedspresent från Henry och Klas får vi också en låt och en tavla. Båda nya för mig.
