
År 1929 lanserade Stalin kollektiviseringen av lantbruket, något som kan beskrivas som den andra ryska revolutionen. Den tvingade miljoner bönder att lämna sina gårdar och inordna sig i kollektiv. Resultatet blev en katastrofal hungersnöd, den dödligaste i europeisk historia. Svälten slog till ögonblickligen och människor började äta allt de kom över: gräs, bark, hundar eller lik. "Röd hungersnöd" är ett skakande och vederhäftigt vittnesbörd om de människor som dukade under och om de som kämpade för att överleva denna ohyggliga ondska.Applebaums laddade språk och starka beskrivningar framkallar minnet av ett av de värsta brotten mot mänskligheten under tjugonde århundradet och visar hur det kan skapa ett nytt hot mot den framtida politiska ordningen.
Visa mer
Recensioner
Betyg
Ohygglig läsning om Stalins massvält i Ukraina
Alla som häpnar över det ukrainska folkets uthållighet i kampen mot Putins invasionskrig bör läsa Anne Applebaums bok om svälten i Ukraina på 1930-talet. Av alla imperialistiska illdåd som drabbat denna befolkning genom historien är svältkatastrofen den värsta.
1932-34 svalt fyra miljoner människor ihjäl på kornboden Ukrainas bördiga svarta jord. Nöden berodde inte på missväxt eller extremt väder. Den orsakades bara delvis av Stalins kollektivisering av jordbruket, som tvingade välbärgade bönder (kulaker) att överge sin privata mark.
Den verkliga orsaken var Sovjets hänsynslösa rekvisitioner av spannmål, som sedan såldes utomlands för att generera exportinkomster till regimen. Stalin avfärdade alla klagomål. Han skickade partikadrer och ungkommunister att tillsammans med hemliga polisen och Röda armén verkställa insamlingarna.
Aktivister lojala med partieliten i Moskva trängde sig in i ukrainska bondehem och stal allt ätbart, till och med maten på bordet. De rafsade åt sig potatis och rovor ur böndernas gömmor och tog med sig deras kor och hästar. Satte familjen sig till motvärn kunde det kosta dem både kläder och livet. Andra beskylldes för kontrarevolutionära sabotage och sändes till straffläger i Gulag.
När magarna svällde upp på såväl barn som vuxna och hela familjer lämnade sina byar stapplande ut på landsvägarna sökande efter hjälp, stängde myndigheterna järnvägsstationer och gränsen mot Polen. Sovjet vägrade samtidigt söka bistånd från väst.
Bokens vittnesmål om mord och kannibalism i svältens spår är ohygglig läsning. Hungern drev föräldrar till vanvett. Barn höggs ihjäl, styckades och tillagades. Man orkade inte begrava de döda. Lik kantade vägarna. Brigader schaktade för massgravar dit även döende men ännu levande släpades.
Parallellt med denna ”holodrom” avrättades eller oskadliggjordes på annat sätt merparten av Ukrainas intellektuella. Landet russifierades och koloniserades av Sovjetmakten.
Hela händelseförloppet lyckades Stalin dessutom mörklägga. Varken omvärlden eller övriga delar av Sovjet fick information om vad som hänt. Dödsregistren manipulerades så att folkräkningen 1937 inte skulle avslöja något.
När akademiska institutioner i USA och Kanada drivna av ukrainare i exil började publicera artiklar och skrifter i ämnet fick de ett svalt och skeptiskt mottagande. Reaktionen påminner om 70-talsvänsterns inledande oförmåga att ta till sig Pol Pots och röda khmerernas terror i Kampuchea.
Inte förrän på 80-talet, efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning, har sanningen fått större spridning.
Anne Applebaums sammanställning av forskning och vittnesmål är en ögonöppnare och ett viktigt dokument för att förstå det historiska lidande som förenar det hjältemodiga motståndet i dagens Ukraina. I ett avslutande kapitel resonerar författaren om vilket begrepp som sakligast beskriver tragedin i början av 1930-talet: folkmord, massmord, massterror eller brott mot mänskligheten?
Oavsett akademiskt ordval får dessa statskontrollerade vidrigheter aldrig glömmas eller förtigas. De ska brännmärkas på samma sätt som den nazistiska Förintelsen.
BJÖRN ÖIJER