Isä, tytär ja nauhuri. Kaksikon tarkoituksensa on tehdä yhdessä kirja isän vanhenemisesta. Mutta kun he ovat vihdoin päässeet vauhtiin, vanhuus on ottanut isästä niin vahvan otteen, että keskusteluista tulee ennustamattomia ja rikkonaisia. Syntyy toisenlainen kirja, romaani. Rauhattomat on leikkisä, tutkiva ja genrerajat ylittävä romaani lapsesta, joka ei malta odottaa aikuistumista. Ja vanhemmista, jotka olisivat mieluiten lapsia. Muistoista, unohduksista ja monista tarinoista, joista elämä koostuu. Aineksista syntyy myös erityinen lukukokemus, kiehtova tarina ja ainutlaatuisen hyvä romaani. Rauhattomat on Linn Ullmannin (s. 1966) kuudes romaani.
Visa mer
Recensioner
2017-06-19
Betyg 
Linn Ullman skriver så otroligt bra att det är en fröjd att läsa. Skildringen av hennes far, hans åldrande och död är fantastiskt skildrat.
Alla som har en gammal död pappa kan känna igen sig och jag får aldrig nog av att läsa om döden.
Torbjörn Nilsson och Grethe Michelsen gillar
2017-05-08
Betyg
överträffar alla mina förväntningar! Så ömsint, så vacker och så utlämnande beskrivet om vad jag tolkar, förlorad tid, döendet och ett barns kärlek till sin far.
2017-02-24
Betyg
Gripande barndomsskildring som berör på ett mycket djupt plan. Jag läste ut den på en dag, kunde inte lägga ifrån mig boken. Superb är det minsta jag kan säga. Läs den!
2016-12-15
Betyg
En mycket smärtsam fullträff. "Jag vill inte utsättas för känslomässigt rabalder" , bad Ingmar Bergman sin hushållerska några år före sin död. Här får han rabalder i övermått! Ett stilistiskt stramt och dråpligt raseri från det dubbelt övergivna barnet, som jag tror han hade uppskattat. Jag gör det i a f till fullo. Knivskarpt exakta anekdoter vävs samman till en smärtsam, skoningslös och trots allt försonande helhet. Skrattar bäst, som skrattar sist!
2016-10-24
Betyg 
"Jag har sörjt mina föräldrar hela livet..." står det i denna så kallade roman, som i själva verket är självbiografiska minnesbilder.
Ja, det är synd om författaren som inte kan växa upp och gå vidare. Särskilt banden till den märkvärdige fadern är ohälsosamt strama.
Jag kan hålla med om att detta är ett stilistiskt mästerverk. Innehållet blir dock efterhand tjatigt och till och med frånstötande. Vad tycker gamla Liv Ullman om detta?
